Jag åkte till Linköping tillsammans med tre fullsatta bussar där detvar mycket blåvita hjärtan, förväntan och inte minst tradition.
-- Vi brukar samlas ett gäng på förmiddagen och käka lite skinka och sen drar vi på bandy.
-- Jag är uppväxt med bandy och nu är mina ungar med oss.
Kommentarerna var många och alla andades ett sätt att vara, ett sättatt leva. En gemensam föreställning och värdering, Kanske är det dettasom kultur handlar om.
I Edsbyn sägs det att man får utslag i händerna av hockeyklubbor.Sannolikt en lätt överdrift och förmodligen är det motsatsen i Leksand.
Jag är imponerad av LHC:s snabba och välkomponerade bygge.Föreningen verkar oerhört välorganiserad och driftig. Som alltidhandlar det om duktiga ledare. Samtidigt som jag är lite orolig.
Hur skall vi inom bandyn ta striden med denna koloss, som nu alltmerbreder ut sig, även i västra Östergötland, och finkammar tilltänktasponsorer?
Vad kan vi erbjuda gentemot Cloetta Centers komfort med tjusiga loger och oändligt antal slipsar?
Här gäller det att tänka klokt, (inte hämmas av traditionerna) menockså i andra banor. Förresten kanske vi inte ska strida -- varför intesamarbeta?
På tal om ledarskap så förvånas jag ofta av hur stor genomslagskraftidrotten har i detta avseende. Ett antal idrottsledare med något SM-,VM - eller OS- guld i bagaget, reser runt i företag och kommuner ochpredikar sitt sätt att leda människor.
Paradoxen är att de allra flesta av dessa har levt i liniment- ochsassa-brassa mandelmassamiljön hela sitt liv. Först som aktiva ochsedan som professionella ledare. Sällan med erfarenhet av "vanligajobb". Jag är övertygad om att i många fall saknas insikten ochförståelsen av hur det "vanliga arbetslivet" fungerar.
Jag har alltid varit intresserad av människor. Det är väl de flesta egentligen. Hur ska man annars klara av att leva?
Har just läst ut boken om David Lega, "När armarna inte räcker till", skriven av Petter Karlsson.
Vilken kille han är Lega! Han brer smör med fötterna, slårtelefonnumret med tungan och har tagit ett antal guldmedaljer med attsimmandes vicka sig fram med en fot. Vilken livsglädje den mannen tycksha!
Och själv gnäller man vid en förkylning! Honom skulle jag vilja träffa -- hans föreläsningar lär vara höjdare.
Styrketräning i alla former, i nästan alla idrotter, har väl kommitför att stanna. Men muskler är tunga att bära. Räcker det inte att seut som Sixten Jernberg i Cortina OS -56? Mager, senig, urstark och såhelvetes tjurig.
PÄR HÖCKERT
Bandyordförande IFK Motala