Ja, kanske om man funderar över det faktum jag just nämnde. Att det var matcher som lockade folk i tusental till Motala Isstadion, matcher där hejaklacksledaren Reine Strömberg åkte runt i vit matchtröja på en spark och uppmanade publiken att sjunga ”när ni lägger denna hörna, laga så ni får nåt för na”.
Det slogs publikrekord med över 8 000 personer mot just Boltic 1984 där många stod i snövallar och inte såg ett dugg.
Det var tider som inte kommer tillbaka. Tider som bara finns som minnen på någon vhs-rulle eller i klippböcker hos de som var med då.
Men var bandyn bättre då?
Spelet alltså?
Var bandyn bättre i en match mellan IFK och Boltic i högsta serien 1985 bättre än en match i näst högsta serien 2014?
Det är givetvis omöjligt att jämföra så, självklart har spelet utvecklats enormt sen dess. Allt går fortare, passningarna är hårdare, skotten likaså. Bandyspelarna är bättre i dag, givetvis, men att jämföra nu och då är inte rättvist mot de som kämpar för sina platser i dagens IFK.
En sak är säker; dramatiken, spänningen, stämningen, profilerna var på en helt annan nivå i slutet av 1980-talet.
Då ville alla prata bandy, överallt.
I dag för IFK en tynande tillvaro i folks medvetanden och bara de riktigt inbitna stannar Olle Nordlund, Christopher Sandell eller Martin Grändås på Maxi för att fråga hur träningen gått i veckan.
Annat var det när Olles pappa Frank Nordlund, Martins pappa Östen Eriksson eller Christophers farbror Leif Sandell spelade.
De var kungar i stan, några småkillarna verkligen såg upp till.
Men det var då och nu är nu.
Det är dags att sluta snacka om guldlaget 1987 och försöka se framåt istället. Med en helt ny generation.
Därför är det härligt att se Håkan Rohléns son Albin göra det första målet i går, att se Patrik Spångbergs son Victor dominera på mittfältet.
Bland annat.
Och jag kan inte låta bli att imponeras av klubbchefen Pär Becknes otroliga entusiasm för klubben i hans hjärta. Utan hans obevekliga slit och övertygelse om att det en gång ska stå en hall för bland annat bandy i Motala hade sporten kanske varit död för länge sen.
Man hade i alla fall inte spelat i allsvenskan och som nu haft chans att kvala tillbaka till högsta serien.
Pär leder jobbet, tillsammans med många duktiga ledare, med att få fram spelare till A-laget ur den egna ungdomsverksamheten och det är värt större applåder än de någonsin får.
Men frågan är vad som händer om den politiska majoriteten i kommunen, efter år av diskussioner och förhalanden, till slut säger nej till hallen klubben vill ha.
Då orkar nog inte ens han kämpa vidare.
Då, först då, kan vi verkligen börja snacka om att allt var bättre förr.