Termometern närmar sig nollstrecket när vi tar oss till Stångebro, vilket känns rätt lagom med tanke på att det i helgen är premiär.
Bandypremiär.
Äntligen är det dags för allvaret. Det roliga.
- Vad som driver mig? Att ta två poäng i varenda match. Någon social tränare kommer jag aldrig att bli. Aldrig när det gäller vuxna människor. Jag blir rävgalen om jag märker att någon ger fan i att jobba ordentligt.
- Det är att sälja sina kompisar och då kan man lika gärna syssla med tennis eller nåt, säger Roger Carlsson.
Roger, förresten.
Det är det ingen som säger.
Alla säger Gubben.
Så har det varit under hela den framgångsrika karriär som tagit honom till VM- och SM-guld (med Västerås), spel i många östgötaklubbar - och nu ett tränaruppdrag i samma klubb där han i vintras gjorde ett kort och tillfälligt inhopp som spelare.
Det gick inget vidare.
Men från det att han som 16-åring gjorde sin första A-lagsmatch i Skärblacka har en stor del av livet handlat om bandy. På samma sätt som en maratonlöpare har svårt att sluta springa kan inte Carlsson hålla sig från isen.
Liret med "den där lilla bollen" lockar fortfarande, även om det inte nu blir så mycket lir själv.
Ledarrollen har förändrats mycket, liksom träningen. Under sin aktiva tid satte han enligt egen utsago aldrig sin fot i ett gym. Med samma försäsongsträning nu som då skulle förmodligen halva laget gå hem.
Det säger han själv.
Men samtidigt:
- Jag pratade med "Lillis" Jonsson i Hammarby om det där och det känns som om vi är på väg tillbaka till det gamla stuket. Det är aldrig fel att vara utbildad, men har du spelat själv är mycket vunnet. Ibland har du förlorat för att det andra laget är bättre och då hjälper det inte att skriva sida upp och sida ned med en massa förklaringar. Man behöver inte analysera sönder allting.
Säger Derbytänaren, lägger kollegieblocket på bordet och säger med ett leende:
- Du behöver inte en dator för att vara en tränare.
Det är många som undrar hur sjutton det ska gå för Derby i vinter.
Roger Carlsson gör det också.
Linköpingslaget rasade ur allsvenskan - men många spelare blev kvar i högsta serien. Det, och med alla fjolårets förluster som en tungt bärande ryggsäck, gör att många tvivlar på Linköpingslagets kapacitet.
Resultaten under hösten har talat om mer fisk än fågel.
- Det har varit mycket upp och ned. Vi måste se till att inte sjunka så jävla djupt. Men kan vi bara hålla start-elvan hyfsat intakt ska vi vara bland de två bästa och få kvala till allsvenskan. Sämre än femma är det definitivt inte godkänt.
Det kan vara svårt att ta sig tillbaka till en högre serie.
- Ja, det är bara att titta på hur det ser ut för fotbollslaget i den stad jag bor i (Norrköping). Allsvenska tempot kan vara en fördel, men samtidigt vill alla slå det lag som kommer uppifrån.
Slottsbron i premiären. Vad vet du?
- Egentligen ingenting. Jag vet att det inte finns någon Sveshnikov på andra sidan, så det är bättre att vi koncentrerar oss på vårt.