– Man vill ge tillbaka, det är kul att få göra det, säger 57-åringen när vi träffas inför ett träningspass med ungdomar i Vasahallen.
Roger Arnroth växte upp i Norrköping och testade egentligen basket rätt sent, som 15-åring. Redan då blev han även tränare, för olika skolbasketlag.
– Jag hade testat ett par idrotter, bland annat fotboll, men märkte snabbt att det fanns ett gott sinne för basket. Jag hade bättre händer än fötter och genom att jag hade lätt att härma rörelser som andra visade lärde jag mig snabbt att skjuta och göra poäng, säger han.
Arnroth flyttade till Linköping i 20-årsåldern, efter lumpen. Då hade han spelat en tid i Hagebys farmarlag. Kris Grundberg värvades till IFK Linköping och Arnroth hakade på.
– Jag pluggade till civilingenjör och ett befäl i lumpen jag haft var Henry Stenson som också blev IFK:s ordförande. Det fanns flera kopplingar till Linköping, berättar Roger Arnroth.
Det som Norrköpingskillen flyttade till utvecklades snart till en Bustersaga. IFK marscherade uppåt och efter två år i ettan blev det tre år i elitserien. De två första åren som nykomling var IFK med i SM-slutspel bland de sex bästa.
Nummer 12, Roger Arnroth, var med hela vägen till att IFK slutligen åkte ur elitserien 1987.
– Det var en bra kombination. Vi hade Kris Grundberg och Ken Washington, men vi hade fler spelare med olika specialiteter. Vi hade en bra grupp och sedan var vi en överraskning, det var ingen som hade koll på oss.
Det var några säsonger där basketen helt plötsligt var det hetaste i Linköping och IFK fyllde Linköpings sporthall till sista plats ett flertal gånger.
– Jag minns särskilt en seriefinal mot Solna i november 1983, vårt första år i högsta serien. Deras stjärna Reggie Hannah dunkade sönder korgen på uppvärmningen, det var plexiglas i tusen bitar över hela golvet. Vi fick hämta en korg i Vasahallen och specialskruva upp den. Matchen försenades en timme, men publiken väntade. Med tryck hela tiden. Sen gjorde vi en kanonmatch och vann.
Hur ser du på de där åren nu i efterhand?
– Det var häftigt att få vara med om haussen. Jag är glad att jag vågade ta chansen i en annan stad. Man ska inte tveka att byta miljö, det blev en start för mig utan att andra hade förutfattade meningar om mig som spelare.
Det var i Norrköping som Roger Arnroth fick smak för basketen, när han hade Kenny Grant som ledare i fritt val i skolan. Men det var i Linköping som han byggde sitt vuxenliv. Frånsett sju år i Huskvarna 1988-1995 har han varit Linköping trogen.
Han har tränat olika lag genom åren, bland annat funnits med 18 år som coach i högsta damserierna. I lag som KFUM Linköping, Brahe och Norrköping Flamingos, numera Dolphins.
– Vi nådde semifinal med Flamingos, men året efter jag lämnade blev det SM-guld. Så lite kanske jag kan ta åt mig äran för guldet, ler Roger.
Hur har du förändrats som ledare genom åren?
– Nu förstår jag mer av hur en grupp fungerar. I absolut första början var man mest influerad av amerikaner där coach is king och man pekar med hela handen. Under åren har jag utvecklats och mognat i mitt ledarskap och nu är utmaningen som ledare mer att skapa harmoni och engagemang. Man skapar roller både i spelet och utanför planen.
Roger Arnroth säger att laget med Kris Grundberg som spelande coach i IFK inte följde det normala mönstret på 1980-talet. Det var många spelintelligenta spelare som tilläts ta plats.
– Det var lika mycket vi andra som pratade när vi hade timeout, minns Arnroth.
Linköpingsbasketen har varit ganska mycket upp och ned decennierna efter de magiska IFK-åren. Ett tag fanns det fyra klubbar: IFK, KFUM, herrsatsningen Griffins och damsatsningen LDB.
Nu finns en klubb kvar, KFUM som har ett utpräglat ungdomsfokus. I en förening med herrlag, damlag och åtta ungdomslag är ordförande Roger Arnroth en sorts allt-i-allo och spindel i nätet.
Ett 25-tal ledare håller i gång träningar och matcher i Vasahallen och Garnisonen. Cirka 30 procent av de aktiva har utländsk bakgrund.
– De som vill elitsatsa när de når gymnasieåldern hänvisar vi till Norrköping och Dolphins. Vi mår bra i Linköping nu och tar en säsong i taget. Vi har sedan länge kontroll på ekonomin och har pengar i kassan, vilket stärker oss inför framtiden, säger Roger Arnroth.
Du har ingen egen bucket list kvar att uppleva inom basketen?
– Inget jag tänker på. En häftig grej var för 15 år sedan när jag och min bror Thomas Arnroth, som är journalist, fick hänga med NBA-laget Dallas Mavericks under fem dagar. Vi umgicks med spelare och ledare och fick vara nära laget. De hade många utländska spelare och var därför öppna mot internationell media. Det är kul att ha sett den världen.
– Nu trivs jag bra här i KFUM. Det stämmer att vi är lite i skymundan, säger Roger som nyligen blev prisad som årets ledare i Linköping, på Topp 100-galan i Konsert och kongress.