Vet inte om ni såg tv-sändningen från idrottsgalan i Globen i måndags kväll och hur bland andra finansministern Magdalena Andersson talade om hur enormt viktig den svenska idrottsrörelsen är. Kändes rätt paradoxalt att det samma dag varit regeringsförklaring och Sverige inte fått någon uttalad idrottsminister. Den här gången heller.

Idrottsfrågorna åker slalom mellan olika departement, allt från kultur till social (man kan tycka att i alla fall folkhälsofrågorna passar där) och jordbruk, och det är svårt att hänga med i alla turer.

Nu är det visst tillbaka hos kulturen.

Men en egen minister för Sveriges kanske största och viktigaste folkrörelse?

Glöm det.

Om det under de fyra närmaste åren handlar om att ge pengar till kultur eller idrott – vem tror ni vinner den kampen?

Idrotten tas inte på det allvar den är värd och det är ett politiskt ointresse som är bedrövligt. RF-basen och förra östgötahövdingen Björn Eriksson borde en gång för alla göra sin röst hörd (det brukar han inte ha några problem med) och framhålla det smått absurda.

Det borde påtalas mer, det borde mullra mer i den stora rörelsen.

Hur tror ni att det hade låtit om vi haft en idrottsminister som skötte kulturen med vänster hand? Det hade blivit ett jäkla liv. Jag lovar. Men med idrotten kan vi minsann göra lite som vi vill. Eller ingenting alls. Det är ändå ingen som säger något.

Som kollegan Daniel Enestubbe på Smålandsposten uttryckte det på twitter: ”Idrotten får småslantar jämfört med kulturen men protesterar aldrig, kräver aldrig mer. Trots extrem samhällsnytta, trots hälsonyttan och att den är Sveriges överlägset största och bästa integrationsprojekt.”

Man kan tycka att idrotten är bra på att ta hand om och ansvara för sig själv, och bevisligen är det så, men man ska inte underskatta symbolvärdet. Och ännu mindre i en tid med ständiga larmrapporter om försämrad hälsa, för mycket stillasittande och för lite av rörelse. Jag pratar inte om elitidrotten där miljonerna flödar utan om allt det andra. Ungdomen. Bredden. Det stora. Det allra viktigaste.

Om jag fattade saken rätt nämnde inte ens Amanda Lind, hon som ska ansvara för idrottsfrågor i regeringen, ordet idrott i sitt inledningsanförande.

Det sa rätt mycket bara det.

Det kanske rent av var så att Lind, likt moderaten Cecilia Stegö Chilò för ett antal år sedan, inte ens visste att hon fått idrotten på sitt bord, vad vet jag?