Med tanke på hur det såg ut förra våren är det märkligt att Åtvidabergs FF ännu spelar i division 1. Klassikern var uträknad, men efter en imponerande höst blev det till slut ett lyckligt slut på 2018. Både sportsligt och ekonomiskt.

2019?

Jag vet att en och annan runt Kopparvallen som drömmer om superettan, men det kommer att ta sin tid. ÅFF är inte där. Få stopp på hissen nedåt är viktigast och kan det sluta med en mittenplacering är det faktiskt ett steg i rätt riktning. Små steg är ofta det allra bästa. Inte minst som det ekonomiska oket fortsatt är tungt är bära. Så om någon frågar om toppstrid eller ångestkamp tror jag inte på något av det.

Rickard Johansson, tränaren, ska ha beröm för sin taktiska flexibilitet och för att han förra året såg till att ställa om till ett enklare och rakare spel, vilket starkt bidrog till att ta de poäng som krävdes. Nu är tanken att bli mer bollhållande och kreativa, men glöm inte vad som gav framgångarna i fjol. Det viktigaste är att det är effektivt nog och med ökad speed tycker jag att ÅFF ska fortsätta att främst vara ett omställningslag.

Det har varit en förlust- och skadefylld försäsong och kritiken mot tränar-Johansson är tung på diverse forum. Jösses, vad det klagas och det är inte utan att man undrar vad det finns för perspektiv. ÅFF är inte vad ÅFF har varit och har för tillfället varken sportslig kvalitet, ekonomiska muskler eller organisation i övrigt för att ha superettan som realistiskt mål.

Kanske sen, men inte än.

Truppen är bredare än i fjol, men jag är klart tveksam till om spetsen finns för att lyfta. Det är en hel del ungt, men frågan är om inte målvakten Henrik Gustavsson, 43, fortfarande är lagets viktigaste spelare.

Jag antar att det säger något det också.