Bakom Motionsgården i Boxholm, uppför en liten backe mellan träden, öppnar sig en stor gräsyta med tydliga, långsmala spår efter dragkamp. Regnet hänger i luften så den här kvällen tränar Sveriges elit i sporten under tak. Intill gräsplanen ligger en avlång byggnad med väggar, sand på marken och plats för inte mycket mer än ett rep och två lag.
– Fatta linan, ropar coachen Magnus Karlsson. Sträck. Dra!
Fem seniorer på ena sidan lutar sig bakåt. I andra änden kämpar sju dragare, de flesta juniorer.
Det blir tyst. Sedan hörs ett stön. Ett peppande ord. Ett ”häpp” då och då för att upplysa lagkamraterna om att motståndarna försöker sig på något. Det är allt.
Svetten lackar.
Coach Karlsson tittar på klockan och avbryter matchen. Träningen sker på tid. Det handlar om uthållighet. VM i Wisconsin är bara ett par dagar bort och då ska seniorlaget med stommen, fem av åtta dragare, från Boxholm vara redo att kämpa om en pallplats.
Var känns det som värst?
– Överallt. I hela kroppen, säger Roger Svahn och sjunker ner på en smal bänk.
Han är veteranen i laget. 45 år ung och med så många mästerskapsmedaljer att han tappat räkningen.
– Äsch, säger han. Mellan 35 och 45 SM-guld har det nog blivit. Och jag har varit med på VM sedan 1986 utom de gånger jag tackat nej för att jag inte tyckt att jag varit i form. Det är inte bara att dra på sig den här, säger han och nyper i sin gula tröjärm, man måste vara värdig den.
Roger är ingen vän av stora ord. Han gillar egentligen inte att prata med pressen. Och dragkamp är ju för all del inte en sport man väljer för att få uppmärksamhet.
– Det är ju inte direkt någon som står på torget och tar emot om man kommer hem med en VM-medalj, säger Roger.
– Samtidigt kräver den här sporten lika mycket träning som alla andra. Om inte mer. Vi tränar nästan varje dag, inte minst konditionen. Det kan nog se enkelt och lite småtöntigt ut när vi står här i sanden, men det är det inte – det kan jag lova. Det finns nog inte någon annan sport där man får mjölksyra och puls på så kort tid. Det gör ont och ska jag vara ärlig så måste man nog vara lite dum i huvudet för att vilja slita med repet.
Roger har arbetat fram tekniken som laget använder sig av och som gett så mycket framgång vid tidigare mästerskap - det aktiva låset.
Det innebär, enkelt förklarat, att samtliga åtta personer i laget låser fast sig och står helt stilla.
– Vi började använda den vid VM 2008, säger Roger. Då kom hela laget från Björke-Ydre och vi var väldigt samspelta. Vi stod stilla så länge att de helt enkelt dog på andra sidan. För ett lag som aldrig mött ett sådant motstånd förut blir det en chock.
Roger reser sig för ytterligare en kort träningsmatch. Ett par, tre-fyra minuter med mjölksyra som sköljer genom kroppen.
Efteråt slår han sig ner på bänken igen.
– Jaa, varför gör man det här, säger han och torkar svett ur ansiktet.
– För gemenskapen i första hand, tror jag. Och för att det är kul att träffa så många likasinnade ute på tävlingarna. Deltagarna är ju ofta desamma under flera VM och EM.
Han fingrar lite på kådan som fastnat i handflatorna. Varje klubb kokar sin egen enligt hemligt recept. En variant för att få bra grepp om repet i regn och väta, en annan för soligt väder.
Händerna måste förstås tåla en del stryk i dragkamp.
– Det gäller att fila ner valkarna som blir, säger Roger. Annars kan man få inflammation under den hårda ytan och då gör det ont.
Bortsett från kådan består dragarnas tillbehör och utstyrsel av shorts, tröja och strumpor. Möjligen ett bälte för att hålla in kläderna. Och förstås ett par rejäla kängor.
– De här kom för några år sedan. Holländarna har tagit fram dem, säger Roger och lyfter en fot.
Kängan liknar en rullskridskopjäxa i plast med en laminatskiva under främre trampdynan och en klack av stål.
Med den får dragaren fäste i de flesta underlag.
Magnus Karlsson kallar till ny träningsmatch.
Roger tar sin plats som mittenman i kvintetten.
Ser du fram emot VM?
– Ja, det gör jag. Det ska bli kul att åka hela gänget. Och jag tror att vi kommer hem med medalj.
– Men det blir nog mitt sista VM, lägger han till. Fast det har jag i och för sig sagt många gånger.