Jag är inte bara journalist. Jag är sportjournalist. Som sådan har jag varit anklagad för att vara de små marginalernas man och också en klyschmakare. Vad svarar man på sånt illasinnat förtal?
Små marginaler?
Inte.
Precis som de idrottare, män och kvinnor, pojkar och flickor, jag skriver om har jag minsann tagit ut svängarna ordentligt under alla mina år och gått från klarhet till klarhet. Ja, försökt, åtminstone. Det är klart att det har blivit en hel del bottennapp, men jag har sett många också. Flest kanske när lagen försökt fisklira, maska, eller när de spelat grisfotboll. Usch. För att inte tala om Hawaiihockey. Då har spelarna varit ute på hal is. Till och med under isen. Fast då har det hänt att jag sett mellan fingrarna. Eller tagit köksvägen. Där har jag fixat grädde på moset, lök på laxen, fått torsk, smakat segerns sötma. Och fått bita i gräset.
Som idrottare måste man visa var skåpet ska stå, ha löd i dojjan, hålla krutet torrt, sopa banan, fixa till en och annan rökare i krysset, göra en strut, en balja, näta, vara måltjuv. Själv har jag i korpen haft förmånen att få vara med och käka taggtråd i pausen och komma ut som ett nytt lag. Då har vi vänt på steken. Haft bollen som på ett snöre. Därför vet jag hur det känns att komma hem med en seger i bagaget och få suga på karamellen. Å andra sidan har det hänt att vi bara kommit hem med en pinne. Ja, tomhänta också.
För jag vet också hur lätt det kan gå troll i bollen. Oftast gör det så när man bara ställt ut skorna. Det är då man gör tavla på tavla, eller spelar som en kratta och blir lurad upp på läktaren.
Bollen kan till och med vara död. Vad gör man då? Säger att det är små marginaler? Lägger handskarna på hyllan? Lyfter på hatten, tror jag.
Men än är det ingen ko på isen.