Patrik reser sig från kontorsstolen och kikar över läsglasögonen när vi kliver in på LFF:s kansli.
Grattis, vi har utsett dig till årets vinnare av Correns pris eftersom du är en mycket speciell förebild som ungdomsledare i föreningen.
– Va?!
Han kommer fram och hälsar och tar emot blomsterbuketten.
Budskapet tycks inte riktigt sjunka in.
– Vad roligt, säger han efter en stund och följer med fotografen ut för att ta bilder i duggregnet.
– En boll? Jo visst, det har jag här någonstans.
Han letar fram en gammal läderkula i kapprummet och börjar dutta.
– Det fanns en tid när jag kunde hålla på hur länge som helst, säger han och är nära att halka på den våta planen.
Så var det. Det fanns en tid då Patrik, eller Packe som han kallas, var en talang. En lovande spelare på väg uppåt i serietabellerna.
Men ödet ville annorlunda. Förutsättningarna i tillvaron var inte de bästa och istället för att spela fotboll, som han älskade som mest, tog spriten, drogerna och brottsligheten över och var skrämmande nära att ta hans liv.
Fotograf Jigerström är färdig och vi slår oss ner vid ett bord inomhus. Novemberskymningen faller tidigt utanför fönstren och Patrik häller upp en kopp kaffe.
– Det här är rätt så stort för mig för jag har en trasslig bakgrund, börjar han.
Sedan rinner orden fram i en lång ström.
Vi gråter och ler om vartannat medan han berättar.
Det är svårt att tro att den glada, intresserade, välformulerade fotbollstoken – för det är vad han är – har varit nära att mista livet på grund av droger.
Vad hände egentligen?
Han slår ut med händerna.
– Vad ska jag säga? Jag är uppväxt så. Jag var duktig i skolan, duktig på fotboll och hade gott om kompisar. Allt som ungdomar tror att de behöver för att lyckas. Men det hjälpte inte, jag kom från en missbrukarfamilj utan grundtrygghet och fast punkt i tillvaron. Jag började sniffa när jag var 11, dricka alkohol när jag var 12 och tog amfetamin när jag var 15.
– När jag var 17 år hittade jag min mamma död hemma i lägenheten. Klart att jag blev chockad, men samtidigt nästan lite lättad. Hon var missbrukare och fick ta mycket stryk under sitt 37-åriga liv.
Ögonen blir blanka.
– Jag tvivlade aldrig en sekund på att hon älskade mig, men hon hade det tufft, säger han.
På den här tiden spelade Patrik fotboll i Hjulsbro. Laget toppade division 4 och hade ambitioner för trean och Patrik var en av de tongivande på planen. Problemet var att han sällan var nykter.
– Jag kom till träningarna med ett par vinare eller öl i väskan som jag petade i mig på vägen hem. Till slut blev det ohållbart och jag och föreningen bestämde att gå åt skilda håll. Jag svek klubben, laget och mig själv. Det här var 1992 och jag stod med ett ben i varje liv. Nu kunde jag ägna mig åt missbruk på heltid och sjukt nog kändes det som en lättnad att bara kunna skita i allt.
Vid sju olika tillfällen satt Patrik i fängelse. Han gjorde dessutom nästan lika många vändor på behandlingshem och sammanlagt tillbringade han sex år på olika institutioner. Under tiden som intagen var han helt nykter, helt ren, men varje gång han återvände med tåget till Linköping blev det samma visa igen.
– Jag gick från stationen, låste in väskan på Hemköp och gick direkt till Systembolaget. Varje gång!
Varför?
Ja, vem kan svara på det?
– Jag tyckte inte om mig själv och tog allt jag kom över för att slippa vara den Patrik jag blivit. Det gjorde mindre ont i själen när jag var påverkad.
– Enda tillfällena då jag trivdes var när jag klev över kritan och in på planen. Fram till den stunden och så fort jag klev ut igen så mådde jag dåligt.
Det gick så långt att han blev intagen på psyket. Efter en längre tid som bostadslös var kroppen helt slut.
– Jag hade byggt upp en sköld mot alla besvikelser och tragedier. Det fanns inget utrymme för känslor i det liv jag levde, det gjorde för ont, och för att slippa känna ägnade jag mig åt hejdlöst blandmissbruk.
Det här var 2006 och Patrik minns särskilt ett tillfälle när han satt i rullstol eftersom benen inte längre bar.
– En överläkare kom för att titta till mig och han sa, ”Patrik, här har du din framtid. Här kommer du att bli sittandes”.
Det var en tankeställare. En kommentar som tog. I sjukhusets journaler stod ”patienten är helt likgiltig för sitt eget öde”, men där och då tändes en gnista.
Den 22 augusti samma år drack han sin sista droppe sprit.
– Det är tio år i år, säger han stolt.
Kansliets dörr öppnas. ”Grattis Packe!” ropar en barnröst ute i hallen och 8-årige Mio springer in och kastar sig om halsen på sin bonuspappa.
Patriks flickvän Midori och 18-åriga Moa kommer efter och det blir en stunds kramandes och pussandes och lite meningsutbyten om vem som ska få följa med på Topp 100-galans bankett. Alla vill förstås.
Patrik ler.
– Det är en nåd att jag har fått en så fin familj. Någonstans måste jag ju ändå ha gjort en del saker rätt, säger han.
Vi återvänder till att prata om fotbollen och hur den på ett oväntat sätt tog en framträdande plats i Patriks liv igen. Under den 20 månader långa återhämtningen på behandlingshemmet Brinken besökte Patrik Folkungavallen med jämna mellanrum för att titta på matcher.
– Jag hade ju mitt brinnande idrottsintresse, men jag vågade mig inte riktigt in i etablissemanget, säger han.
En matchkväll på våren 2007 kom en gammal kompis fram och hälsade.
– Han undrade hur det gick för mig och så sa han kort och gott ”häng med till LFF”. Jag blev livrädd!
Men Patrik tog mod till sig och cyklade till träningen som han lovat.
– Jag räknade ut att föräldrarna till barnen i laget som jag skulle ha hand om var i min ålder och jag var säker på att alla skulle tycka illa om mig.
Det har gått några år.
Ganska snart insåg Patrik att det inte var honom folk tyckte illa om, utan livet han levt.
Ett liv som är historia nu.
Men som har format honom förstås.
– Jag var 39 år när jag blev drogfri. Det är en ålder då alla har ett liv och ett umgänge. Men alla mina gamla vänner var antingen missbrukare eller döda. Det var en konstig känsla.
En dag för tre år sedan fick han ett meddelande på facebook. Det var Midori som skrev och föreslog en fika.
Patrik blev livrädd igen.
Men tog mod till sig än en gång.
– Jag blev blixtförälskad för första gången i mitt liv, säger han. Jag har haft en sådan jävla tur som har träffat en kvinna som får mig att känna mig älskad och behövd.
Han tar en klunk av det kalla kaffet. Föreningens kansli är som ett andra hem. Han till och med bodde här under en period när tillvaron var som trassligast.
– Utan LFF hade jag inte varit nykter i dag, säger han bestämt.
Numera är han på plats på sitt kontor klockan 8 varje morgon. Han har en kanslitjänst med titeln föreningsutvecklare och sköter kort och gott – allt. Från att tvätta kläder till att krita planen, boka seriematcher, bjuda in till sportlovscupen och allt däremellan.
– Jag går på lönebidrag och jag hoppas så innerligt att jag får fortsätta, säger han.
Utöver arbetet på dagarna är Patrik en av ledarna i laget pojkar födda 2003 där bonussonen Max spelar.
Händer det att du ser tillbaka?
– Nej. Jag måste acceptera hur mitt liv har blivit, hur ont det än gör. Men när det gäller fotbollen så är det klart att jag har funderat... Många sa att jag kunde ha blivit riktigt duktig med rätt förutsättningar. Jag har lite svårt att tänka så. Men visst, jag var en av de bättre i motsvarigheten till dagens division 3 – med sprit i kroppen.
Drömmer du om något?
– Nej. Mitt mål är att ta hand om mig själv så att jag kan ta hand om familjen. Sen önskar jag att folk ska kunna titta på mig i dag och tänka ”fan, det går!” Kanske kan jag hjälpa någon som har det tufft på något sätt, det skulle få mig att må bra.
Det är dags för familjen att åka hem. Själv ska Patrik släcka ner kansliet för i dag och fortsätta till ett stödboende där han finns med och stöttar människor som är i samma situation som han en gång var.
”Hej då”, säger Mio och studsar iväg.
Han stannar till i hallen, och har förstås ingen aning om hur rätt hans viktiga ord träffar när han ropar: ”Packe, jag älskar dig!”