Livet kan förÀndras pÄ ett ögonblick. Det lÄter som en klyscha men för Johan Svensson sÄ Àr det verkligt. För hans liv förÀndras radikalt pÄ tusendelen av en sekund nÀr han var ute och cyklade med en grupp kompisar i augusti.
Framför honom krokade nÄgra av de andra i varandra och gick omkull. Johan hann inte vÀja utan körde in i dem och flög över styret.
En typ av vurpa som inte pÄ nÄgot sÀtt Àr ovanlig inom cykling.
â Vurpor hĂ€nder. Det fĂ„r man nĂ€stan rĂ€kna med nĂ€r man hĂ„ller pĂ„ med cykling och jag har vurpat i betydligt högre hastigheter Ă€n vad jag gjorde dĂ„. Men i 98 procent av alla vurpor sĂ„ blir det ju bara skrubbsĂ„r eller möjligen ett brutet nyckelben eller en hjĂ€rnskakning. Men att man ska skada sig sĂ„ illa som jag gjorde, den tanken finns ju inte.
Johan Svensson tystnar dÀr vi sitter i Stadsparken för att just prata om hans vÀg frÄn den dÀr cykelturen i augusti och fram till nu.
För det slutade inte med skrubbsÄr den gÄngen. För Johan landade pÄ huvudet i fel vinkel och skadade ryggmÀrgen sÄ illa att han trodde att han blivit totalförlamad.
â Den kĂ€nslan nĂ€r man lĂ„g dĂ€r pĂ„ asfalten. Det var sĂ„ mycket Ă„ngest sĂ„ man visste inte var man skulle ta vĂ€gen. Jag lĂ„g dĂ€r och det bara sĂșrrade i kroppen. De andra kom fram och de fattade ju direkt att det var allvarligt. De frĂ„gade om jag kunde röra pĂ„ fötterna. Nej, det kunde jag inte. Sen lĂ„g jag sĂ„ jag hade vĂ€nsterhanden framför ansiktet. SĂ„ jag provade att lyfta den, det gick inte. Försökte röra pĂ„ tummen nĂ€, pekfingret, tummen nĂ€.
Rösten blir tjockare Johan avbryter sin berÀttelse och viker undan med blicken i nÄgon sekund. Tar nÄgot djupt andetag innan han fortsÀtter:
â NĂ€r jag pratar om det nu sĂ„ mĂ€rker jag att jag fĂ„r pĂ„slag av det. Jag fĂ„r ju pĂ„slag av att se en ambulans numera. Det fick man ju inte innan min olycka. SĂ„ jag har inte bearbetat klart traumat Ă€n.
I ambulansen pÄ vÀg till lasarettet greppade ambulanssköterskan Johans hand och bad honom klÀmma till. Johan tyckte inte det kÀndes som det hÀnde nÄgonting. Men nÀr sköterskan sa att han kÀnde en rörelse dök en tanke upp i Johans huvud.
En tanke som man nog fÄr sÀga Àr nÄgot ovÀntad i den situation han befann sig i. Han tÀnkte nÀmligen att han i alla fall skulle kunna köra en permobil.
â Jag Ă€r ju förvĂ„nad sjĂ€lv nĂ€r jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ det. Sen var det ju inte en behaglig tanke att jag kommer köra runt i en permobil och att jag skulle vara nöjd med det och tycka det var da shit. Men just dĂ€r och dĂ„ var det ju en seger, sĂ€ger han och spricker upp i ett stort leende.
Sen fortsÀtter han:
â Man blir imponerad av kraften i mĂ€nniskans överlevnadsinstinkt. Att man i det lĂ€get jag var i inte tĂ€nker att shit jag kommer inte kunna Ă€ta sjĂ€lv, inte kunna torka mig i arslet sjĂ€lv. Men det var inte det som kom. Det var istĂ€llet vad jag kommer kunna göra som kom. Man anpassar sig efter omstĂ€ndigheterna och det Ă€r rĂ€tt hĂ€ftigt. Sen Ă€r det klart att man bröt ihop och grĂ€t och tyckte att livet var pest ocksĂ„. Men jag fastnade inte dĂ€r.
Sköterskan hade kÀnt rÀtt. Johan var inte totalförlamad. RyggmÀrgen var skadad men den var inte helt av. Det innebar att Johan nu sjÀlv kunde pÄverka hur hans framtid skulle se ut. Och den möjligheten bestÀmde han sig att utnyttja fullt ut.
Under de fem veckor han tillbringade pÄ lasarettet tog han alla möjligheter till att trÀna och det var mer Àn en gÄng som han fick personalen att förvÄnat lyfta pÄ ögonbrynen.
â Efter fem dagar sĂ„ fick Madde (flickvĂ€nnen) hjĂ€lpa mig upp pĂ„ testcykeln och jag kunde inte röra pĂ„ vĂ€nsterbenet. Hon fick sĂ€tta upp mig och spĂ€nna fast benen och sen drog jag runt cykeln med bara högerbenet. De stod ju bakom hörnet och bara skakade pĂ„ huvudet. Vad hĂ„ller han pĂ„ med? Han ska ju sitta i rullstol, berĂ€ttar Johan och skrattar lite Ă„t minnet.
NÄgon rullstol blev det inte. Hans arbetsterapeut provade ut en Ät honom men nÀr hon kom till Johans rum med den sÄ tittade han bara pÄ den och sa:
â Du fĂ„r stĂ€lla in den om du vill. Men jag tĂ€nker inte sĂ€tta mig i den. Det kan du glömma. Visst, jag kunde ha gjort det valet. Jag sĂ€tter mig hĂ€r. Det Ă€r bekvĂ€mt. Men jag ville inte finna mig i ödet att jag inte skulle kunna göra vissa saker. Det har jag ju sett att det inte Ă€r alla som har den instĂ€llningen.
Sedan i höstas har han kÀmpat och slitit för att bli sÄ ÄterstÀlld som det bara Àr möjligt. Aldrig nöjd sig med att kunna göra en övning som fysioterapeuten gett honom halvdant. Aldrig gett sig innan han lyckats göra det ordentligt oavsett hur mycket energi det har tagit. Tack vare det sÄ har han ocksÄ fÄtt resultat som fÄ andra.
â Jag pratade med min lĂ€kare om det. Han har jobbat med det hĂ€r i 30 Ă„r. Han sĂ€ger att han aldrig sett en sĂ„dan hĂ€r rehabilitering. Han sa att det finns inte pĂ„ kartan men att mycket Ă€r en instĂ€llningsfrĂ„ga och vad man kan acceptera som livskvalitĂ©, sĂ€ger Johan.
Just det sista ordet har en central roll under vÄrt samtal. GÄng pÄ gÄng kommer vi tillbaka till innebörden av ordet livskvalité
Och det var just det som Johan menar varit hans drivkraft under alla de trÀningspass han genomförd sedan olyckan.
â Vilken nivĂ„ Ă€r livskvalitĂ© för dig? frĂ„gan han och tittar pĂ„ mig.
Innan jag ens hunnit svara fortsÀtter han:
â Jag kanske har en högre nivĂ„ Ă€n andra. En del kanske tĂ€nker att kan jag göra det till 70 procent sĂ„ Ă€r det fine. DĂ„ Ă€r det livskvalitĂ© för dem och jag dömer ingen som tycker det. Men jag nöjer mig inte med det, den tanken fanns aldrig. För mig har det handlat om att jag skulle kĂ€nna att det Ă€r ett ok liv.
Hur Ă„terstĂ€lld Ă€r du idag?â Det Ă€r egentligen sĂ„ bra det kan vara. Men jag fĂ„r leva med vissa grejer. UthĂ„llighetsmĂ€ssigt sĂ„ Ă€r jag tillbaka pĂ„ samma nivĂ„. Det Ă€r snabbheten och styrkan som inte Ă€r som den ska. Men det Ă€r pĂ„ grund av att ryggmĂ€rgen Ă€r skadad. Det blir inga rena signaler ut till musklerna. Sen har jag nervsmĂ€rtor i högersidan och det Ă€r inte speciellt kul, sĂ€ger han.
Funderar nÄgon stund innan han fortsÀtter:
â Men med tanke pĂ„ att jag sett hur stor skada det Ă€r pĂ„ ryggmĂ€rgen sĂ„ Ă€r det otroligt att jag kan sitta hĂ€r.
Ăn mer otroligt Ă€r det att han Ă€r tillbaka pĂ„ cykeln. För trots den svĂ„ra skadan sĂ„ har han aldrig tĂ€nkt att han inte skulle utsĂ€tta sig för den risken igen.
â Om jag skulle kunna göra det igen sĂ„ fanns det ingen tvekan om att jag skulle göra det. Sen har jag vĂ€l tĂ€nkt att jag skulle cykla ensam i fortsĂ€ttningen Men samtidigt sĂ„ Ă€r ju cykel en sport som Ă€r mycket roligare att göra tillsammans.
SÄ cyklar med det gamla gÀnget gör han igen men den cykeltur som han njutit av allra mest Àr den första han gjorde efter olyckan.
â Det var magiskt. Jag byggde ihop en ny cykel. Jag kĂ€nde att jag inte skulle kunna sitta lika extremt som tidigare. SĂ„ en del i min arbetsrehabilitering var att sĂ€tta ihop den. SĂ„ nĂ€r den var klar sĂ„ sa jag till Madde att nu sticker vi ut och rullar lite. Bara pĂ„ cykelbanorna runt stan. KĂ€nna fartvinden, Ă€ven om det inte gick fort. Men kĂ€nslan nĂ€r man cyklade runt stan och kĂ€nde lukterna frĂ„n naturen. Det var magiskt vackert, sĂ€ger han och spricker upp i ett stort leende.
Har du lĂ€rt dig nĂ„got om dig sjĂ€lv under den hĂ€r tiden?â Att man klarar av mer Ă€n man sjĂ€lv tror. Det Ă€r en instĂ€llningsfrĂ„ga. Sen har jag blivit mer nyfiken. Jag vill gĂ€rna testa och prova pĂ„ saker. Och jag njuter mer av tillfĂ€llen som man kanske tog för givet innan olyckan. Stannar upp i stunden och njuter.
PÄ söndag startar han i HalvvÀttern. Och Àr det en sak som ni kan vara sÀkra pÄ sÄ Àr det att han inte kommer gnÀlla om han skulle bli trött. Snarare omfamna den kÀnslan.
â Jag Ă€lskar ju nĂ€r det börjar göra ont. NĂ€r det börjar ta emot och man kĂ€nner att musklerna börjar krampa. Jag Ă€r ju sĂ„ glad att det fungerar. Jag kunde ju ha suttit dĂ€r i rullstolen och inte kĂ€nt benen. SmĂ€rtan Ă€r ju ett tecken pĂ„ att jag lever.