Linköpings FC har en frontfyra som får övriga allsvenska klubbar att sucka av avundsjuka: Mimmi Larsson, Kosovare Asllani, Stina Blackstenius och Lina Hurtig.

Landslagsspelare allihop. VM-resenärer allihop.

Men då gäller också att utnyttja den offensiva spetskompetensen. Nu satt jag och såg ljumma genrepet – det blir lätt så när det är två och en halv vecka till premiär – mot Vittsjö och noterade hur LFC behöver bli raskare och rakare.

Artikelbild

Har du så mycket speed framåt så måste du utnyttja den. Inte hela tiden, men oftare. Släpp på bromsen, spela mer framåt än i sidled och ge anfallarna så mycket boll som bara är möjligt. Använd Asllani som motor och använd den speed som finns runt henne. Då kommer det att hända grejer. Då kan det slå gnistor om LFC i vår, sommar och höst.

Jag förstår att det är en balansgång.

Det gäller att också spela med kontroll, men för att såra motståndare är att rekommendera att snabbare komma till anfall och spela mer i djupled. Att med ojämna mellanrum sätta bollar bakom en inte Usain Bolt-snabb backlinje är absolut inte fel. Tvärtom.

Olof Unogård, tränaren, har en utmaning med att få till ett vassare omställningsspel utan att för den skull låta det gå ut över kreativa bollhållandet. Det är ett bekymmer att det saknas vassa passningsfötter längre bak och det kan vara ett bekymmer att tre av de ovannämnda fyra passar bäst i centrala roller. Som det ser ut nu blir det Larsson som får utgå från en kant. Det är ingen optimal lösning, men det är trångt i mitten och jag hade nog gjort samma sak.

Det är många som undrat var LFC står efter det förlorade 2018 och efter försäsongen är det nog fortfarande ungefär lika många som undrar. Alla som blivit så mycket klokare räcker upp en hand. Bättre än i fjol? Allt annat vore märkligt. Gjutet topplag? Njae, det får allt bevisas först.

Startelvan har i alla fall tränar-Unogård i stort sett klar.

Emma Holmgren vilade nu, men lär stå i premiären. Antar jag.

Anna Oscarsson, Lisa Lantz, Emma Lennartsson och Elin Landström i backlinjen. Anna Rakel Petursdottir behövs av allt att döma för att täcka upp på mitten, annars hade nog hon tagit platsen till vänster.

Ovannämnda Petursdottir som balanserande mittfältare tillsammans med Frida Maanum. Skönt att den otäcka ögonskadan från i lördags inte var så allvarlig. Filippa Angeldahl är normalt given, men borta på grund av knäskada ett tag till.

Mimmi Larsson, Kosovare Asllani och Lina Hurtig på de offensiva mittfältsplatserna.

Stina Blackstenius längst fram.

Återvändaren har efter en trasslig tid i Frankrike inte oväntat sett något rostig ut och även om inte jag heller hade missat när hon fick öppet läge till 3–1 mot Vittsjö var det nog ett mål vars betydelse inte ska underskattas.