LÄS MER: Solig och lyckad Vätternrunda

LÄS MER: Här är alla siffrorna om 54:e rundan

Att stå en stund i målet mitt på dagen, se och känna glädjen som varje deltagare utstrålar när de trampat 30 mil och klarat vad som kanske varit deras stora mål sen månader tillbaka gör att man själv fylls med ny värdefull energi.

Artikelbild

Varje deltagare har sin egen historia bakom sin start i Vätternrundan och alla är vinnare. På sitt eget sätt.

Att få ihop ett sånt här jättearrangemang gör det bland annat möjligt för mängder av funktionärer att hjälpa just sin idrottsförening dra in lite pengar, men också att stärka föreningskänslan och stärka band som inte värdesättas i pengar.

Samtidigt i allt det fantastiska brottas Vätternrundan med en utmaning som de flesta andra inte behöver tänka på: Att deltagare och vanlig trafik ska samsas på samma vägar.

Deltagarna i Vätternrundan trängs med bilar, husbilar, bussar och långtradare i en enda salig röra, på många ställen.

Det gör mig skrämd varje gång jag ser det.

Arrangörerna jobbar stenhårt med att på alla sätt minska trafiken, få ner hastigheter och göra ett så säkert lopp det bara går.

Det tvivlar jag inte en sekund på.

Samtidigt hör jag skräckhistorier från cyklister hur det varit väldigt mycket trafik under den sista biten, från Hammarsundet och söder om Medevi där vägen är som allra smalast.

Långtradare har mött långtradare på en väg där det stundtals inte är mer än 50 centimeter mellan vägkant och berget intill.

Det är trångt nog när de möts i vanliga fall. Lägg därtill tusentals cyklister med adrenalin i kroppen som av nån anledning jagar minuter på sin tid och kör om bilister både höger sida och i mitten, mellan de två långtradarna.

Det är egentligen ett under, ja bara ren tur, att det inte händer fler och värre olyckor än det redan gör.

Om några år ska vägen byggas om. Om det blir bättre eller sämre för loppet återstår att se. Men redan nu tittar arrangören på att förändra loppet för att komma bort från den här livsfarliga sträckningen.

En möjlig lösning är att dra om banan så att det går över Åmmeberg, Zinkgruvan och Godegård, där man kan stänga av vägen för andra än de boende.

Då blir loppet längre, javisst. Men hellre det än att det snart sitter en klunga cyklister i fronten på en lastbil.