Partille arena. Hemmaborgen för Sveriges framgångsrikaste damlag i handboll genom tiderna. Sävehov. Två kontringspassningar därifrån bor sedan några månader Nina Koppang.

En passning till och hon står på stationen där hon varje morgon tar bussen in till Katrinelundsgymnasiet i Göteborg och handbollsgymnasiet. Där är hon en av runt 500 idrottselever som jagar sin dröm.

Drömmen att bli så bra som det bara är möjligt i sin sport.

Artikelbild

| Partille arena är något större än Vadstena sporthall konstaterar Nina Koppang.

Det var för det som hon i somras lämnade Vadstena och VHF. Så när vi slår oss ner på caféet inne i Partille centrum och Nina fått in sin mugg med choklad för att prata om hennes första termin i handbollens högborg så är det ju fullt logiskt att det första vi pratar om är ett hattrick. I fotboll. I landslagsdräkt.

För när Sveriges F16-landslag tog sig vidare från det första kvalet till Eliteround så smällde Nina in tre mål när Lettland kördes över med 11–0.

– Det var kul. Jag hade inte trott att det skulle gå så bra, säger hon med ett ödmjukt leende.

Hon följde upp det med att göra det svenska målet i 1–1 matchen mot Georgien och efter samma resultat mot Nederländerna så var Sverige vidare till nästa kvalrunda i vår.

Artikelbild

| Hon sa det i somras och hon har inte ändrat sig. Nina Koppang tänker inte välja sport än.

Så om det var någon som trodde att hon inte menade det hon sa när hon i somras sa att hon inte tänkte välja bort fotbollen bara för att hon började på handbollsgymnasium. Ja, då trodde de fel.

– Jag tycker det funkar bra. Jag tränar fotboll två gånger i veckan med Kopparberg/Göteborgs F19-lag. Måndagar och fredagar. Sen är det handboll resten. Det blir bara dubbelt på fredagar och då är man ju lite trött. Men då har vi bara teknikpass med handbollen så det funkar, säger hon och tar en slurk av chokladen.

Slickar snabbt bort mustaschen av grädde som bildats på hennes överläpp innan hon svarar på den första frågan som rör handboll och hennes flytt till Göteborg.

Hur har det varit?

– Det har varit bra. Men jag har inte riktigt landat än. Det är så himla mycket som är nytt. Men det har gått så fort, det är ju jullov om bara tre veckor. Det är faktiskt lite bättre än vad jag trodde det skulle vara. Jag tänkte att det skulle bli mycket träning. Men jag får jobba med bra tränare i en fantastiskt bra klubb. Så allt är som jag hade tänkt mig. Fast lite bättre.

Kan du känna att du redan har utvecklats efter bara en termin här?

– I handbollen känner jag det. Jag kan mer handboll nu. Det är skönt att få höra så många nya röster. Att kunna ta med mig allt det jag lärde mig i VHF och så utveckla det här. Jag känner att jag har alla möjligheter i världen att utvecklas här. Göteborg är ju handbollens centrum så jag känner mig trygg med att jag hamnat i rätt händer, säger hon på det det där självklara sättet som någon som verkligen är övertygad om att det är så säger det på.

Och den där utvecklingen har ju också gett belöning i form av fler landskamper. Ja, i handboll alltså.

För även där har hon hunnit med ett antal landskamper under hösten. För några veckor sedan gjorde hon sin åttonde, nionde och tionde när Sverige spelade Scandiberico tournament i Spanien.

Där blev det storsegrar mot Spanien och Portugal samt en smått svidande förlust mot Norge. Och 14 mål från högernian Koppang som hellre vill förklara förlusten mot Norge än prata om sina mål. Det sista i turneringen var för övrigt hennes 43:e landslagsmål totalt.

– Matchbilden där stämmer inte överens med resultatet. Vi fick inte stopp på deras kontringar i början och det förlorade vi på. Vi hade samma problem mot Spanien, då gick det också trögt i början.

Chokladen är uppdrucken och vi reser oss för att knalla bort till Partille arena. På vägen konstaterar Nina att det är lite småstadskänsla i Partille. Naturen och möjligheten att springa i densamma är inte längre bort än vad den är i Vadstena. Men närheten till storstadspulsen i Göteborg gillar hon.

– Man kan göra mer här. Det är inte lika lugnt här och det är positivt. Vadstena kan bli lite tråkigt ibland om man är 16 år, säger hon med en menade blick innan hon snabbt tillägger:

– Men Vadstena och Medhamra kommer alltid vara hemma. Så är det bara. Men att flytta hit har överträffat mina förväntningar. Jag har fått många bra kompisar här. Så jag trivs jättebra och känner mig trygg. Sen är det klart att jag saknar de där hemma. Men jag får ju träffa dem rätt ofta och jag har lärt mig att klara sig själv.

Vi går in i arenan och Nina konstaterar att den i alla fall är snäppet större än Vadstena sporthall. Men att det krävs rätt mycket folk på läktarna för att skapa samma tryck som VHF-publiken kan i en spännande match. Just när vi är där tränar ett av Sävehovs många ungdomslag. Vi vill inte störa så vi tar några bilder i trappan upp till gymmet. Skämtar lite om att de får illustrera hennes väg mot karriärens topp.

Steg för steg uppåt.

Det leder oss in på nästa år och vad hon siktar mot för mål då. Givetvis blir svaret att hon har två mål. Ett för handbollen och ett för fotbollen. För välja, ja det vet ni ju vid det här laget, det har Nina inte tänkt göra.

– I fotbollen så är det ju landslagssamling tidigt i vår och sen nästa steg i Elite round. Och i handbollen tror jag det är EM nästa sommar. Det vore ju kul om man kunde få vara med om båda. Men man ska ju inte ta något för givet. Men det är något jag verkligen kommer jobba för.