– Nu har jag lugnat ner mig lite i alla fall, säger han och suckar.
Vi når Mattias Wulcan i USA på morgonen efter den sista deltävlingen i PDRA-serien. Det hörs på rösten att det blev ett surt slut på säsongen.
– Ja, det är tufft. Samtidigt måste vi vara riktigt nöjda med det vi gjort. Men det är svårt att se det nu.
Inför sista deltävlingen i Virginia låg Mattias tvåa i mästerskapet, inte särskilt långt bakom Mike Recchia. Och i kvartsfinalen möttes de två, med Mattias som segrare.
– När vi sen vann semifinalen och gick till final visste vi att en seger där skulle vara tillräckligt för att vinna hela mästerskapet.
Och finalen startade på allra bästa sätt.
– Jag var snabbast iväg från start och hade efter 100 meter en ledning på en dryg billängd. Då kände jag att det var klart.
Men.
– Plötsligt slogs bilen av och bromsskärmarna löstes ut. På några hundradelar förvandlades glädjen till något helt annat.
Mattias rullade i mål som tvåa och missade segern i mästerskapet med två futtiga poäng.
– Det har tydligen aldrig varit så jämnt någonsin. Inte mycket till tröst, men...
Felet var att en kabel hoppat bort eller gått av. Det släckte bilen och förhoppningarna om guld.
– Nu försöker vi glädja oss åt andraplatsen, som är långt över de förhoppningar vi hade när vi åkte över. Då var inställningen en plats i topp tio, nu blev vi tvåa. Det är givetvis kanonbra, men etta är ju alltid etta...
Vad som nu händer vet han inte. Han och resten av teamet med Pelle Eriksson, Tomas Dahlblom och Joakim Andersson ska fundera över saken framöver.
– Teamet har gjort ett kanonjobb och måste vara delaktiga i beslutet. Det kan bli så att vi satsar en säsong till här över eller så tar vi hem bilen och leker lite på hemmaplan.