Det kallas för "4daagse", är en fyra dagars marsch med militära rötter där över 40 000 människor i alla åldrar och från hela världen går tre, fyra eller fem mil. Fyra dagar i rad. Alltid i och omkring Nijmegen. Alltid just den här veckan i juli.
Om jag påstår att hela Nijmegen är på fötter har jag inte tagit till i överkant. För er som inte vet är det en stad med runt 150 000 invånare som under den här veckan påstås ha över två miljoner besökare. Gott om plats är det ont om, om man säger så.
De allra flesta går som vanligt, några lufsar, några haltar, någon går i gula träskor, några dansar fram, några haltar ännu mer, några åker rullstol, några går med käpp och några går inte alls efter de första dagarnas prövningar. Varje by som får besök av den långa, slingrande och till synes aldrig sinande strömmen av gångare, lever upp. Bjuder på handklapp, musik, godis och annat.
Det är onekligen ett fascinerande skådespel.
Gemenskap eller galenskap?
Förmodligen både och.
Hollandsfödda hustrun har varit med tidigare, men har fått avstå den här gången och verkar uppriktigt sakna att bli trött och sliten, få ont i tår och andra närliggande kroppsdelar och drabbas av blåsor och skavsår.
Men vad vet jag?
Jag är ju bara svensk och lider fortfarande av traumat när jag efter tremilamarschen i lumpen för hundra år sedan (och med synnerligen fotoriktiga marschkängor) hade sådana blåsor på fötterna att jag fick gå med badtofflor på övningen veckan efter.