Solen har försvunnit i Nederländerna och åtminstone tillfälligt ersatts av regn och rusk. Det svenska spelet?
Försvann det också.
Tillfälligt eller inte får vi återkomma till.
Men nog gav insatsen mot Italien en del att fundera över inför det som väntar.
På vägen till Doetinchem satt jag i bilen och funderade på vad det möjligen fanns för orosmoment för det här blågula landslaget. Det enda jag kom på var att det nästan såg för bra ut. Påfallande ofta har det för svenska lag slutat som bäst när det blåst emot och varit allmänt jävligt i början av ett mästerskap.
Nu ska jag snart åka härifrån och har en del frågetecken nedskrivna i blocket. En sak är klar: det kommer att krävas betydligt mer än så här för att inte Pia Sundhages sista resa ska ta slut redan på lördag. Ett hemmadopat Nederländerna står på tur i kvartsfinalen och jag hoppas att Sverige väljer att ligga lågt för att inte bjuda anfallstrion Shanice van de Sanden, Vivianne Miedema och Lieke Martens på några ytor att löpa på bakom backlinjen.
Det var en taktik som fungerade i OS och som kan fungera även nu.
Hur det går?
Ber om ursäkt för taskiga svaret, men det kan sluta hur som helst.
Får man gardera med 1, X, 2?
Fortsatt är den stor utmaningen vad som händer i underläge. Statistik kan vara förbannad lögn, det sa redan Mark Twain på sin tid, men i det här fallet är det alldeles för tydligt för att bara avfärdas som tillfälligheter. Inte på över två år har det blivit seger när Sverige inte gjort första målet – och nu hände det igen.
Har varit inne på det tidigare att det saknas en tydlig spelidé när matcher ska föras mot sämre motstånd. När det gjorts ett antal byten från den ordinarie elvan och inte alla är samtrimmade blir det än mer märkbart.
Jag tyckte att Pia Sundhage gjorde helt rätt som med det som väntar i sikte vilade ett antal givna startspelare, men det var påfallande hur mycket det märktes. Utan Jessica Samuelsson och Nilla Fischer i backlinjen var det inte i närheten av samma stabilitet som tidigare och på mitten var det som om Caroline Seger sprang i vakuum och nästan bara spelade bakåt.
Men så gjordes några byten, Fridolina Rolfö skickades in och behövde inte många minuter förrän hon spelade fram Stina Blacksteniustill 2–2. LFC-kompisarna hittade varandra och även om det finns frågetecken för balansen hoppas jag att Sundhage vågar fortsätta med samma duo i kvartsfinalen. Där finns också ett samarbete som inte någon annan möjlig forwardskonstellation erbjuder.
Med sin genombrottskraft ska inte Blackstenius betydelse för det här laget underskattas. Av fyra gjorda mål så här långt har Vadstenatjejen varit mer eller mindre inblandad i tre.
Det säger det mesta.
2–3 mot Italien var förstås ett svart streck i räkningen, men ska man inte dra för stora växlar av bakslaget. Nu står förmodligen vare sig Tyskland eller Frankrike i vägen förrän i en eventuell final. Alltid något. Allra viktigast inför kvartsfinalen blir att hitta tillbaka till den defensiva tryggheten så att Sverige blir så där otäckt att möta igen. Med rätt lag och med rätt inställning inbillar jag mig att det kommer. Om inte per automatik, så nästan.
Sen ska man som vanligt ha respekt för just det här med kvartsfinaler. Har mer än en gång pratat med gamle (nåja) hockeystjärnan Magnus Johansson, som på totalt åtta VM aldrig missat att gå till semifinal.
– Det är vinna eller försvinna och den match som det är mest press i. Vinner du den spelar du om medaljerna, förlorar du känns det som ett halvfiasko, sa Johansson.
Just så känns det nu också.
På lördag börjar EM på allvar.