Det kom 25 882 åskådare till rekordmatchen till svenska damlandslaget för första gången släpptes in på Friends arena och även om så många av dem som köpt biljett inte dök upp går inte att säga annat än att det var en häftig inramning. En mäktig manifestation i gult och blått och för damfotbollen. En dag i rampljuset som både den och spelarna var värda.

Det visar att det finns en dragningskraft inför sommarens VM i Frankrike, där Sverige jagar revansch efter ett par mästerskapsmissar för många nu på slutet.

Nästa utmaning: att se till att öka intresset till vardags och inte bara när det görs en kraftsamling under längre tid och med biljetter som nästan inte kostar någonting. Vad gäller det sistnämnda är det alldeles rätt tänkt, men man ska inte heller bortse från betydelsen när det gäller att som nu locka storpublik.

Men tillräckligt mycket har inte förändrats bara för det här. Historien visar att det allra tuffaste blir att följa upp och få till en mer långtgående effekt. Inför Tysklandsmötet – och allmänt genom att tycka till i viktiga jämställdhetsfrågor – har landslagsspelarna själva gjort ett jättejobb för att sprida intresset, men förbund och klubbar kan fortsatt göra så mycket mer.

Minns ni 2003?

Sverige gick till VM-final i USA, Josefine Öqvist& Co virvlade in i de svenska vardagsrummen som stora, färgglada höstlöv och fyra miljoner svenskar bänkade sig framför tv-apparaterna.

Verkligt genombrott?

Njae.

Eller 2013.

En häftig EM-sommarfest där känslan var att hela Sverige förälskade sig i damfotboll.

Verkligt genombrott?

Njae.

2019?

Intresset har ökat, definitivt är det så, men fortsatt finns mycket att jobba med för att få fler att bry sig inte bara ibland. Några av dem som spelade på Friends nu spelar allsvensk premiär på Linköping arena om en och en halv vecka.

Hur många kommer då?

Men möjligen kan tiden vara inne. Tittar du dig runt om i fotbollsvärlden ser du att det lite varstans slås rekord och det gäller för Sverige att hänga med. Det är tufft läge att slåss mot tjockare plånböcker och när internationella storklubbar på herrsidan numera satsar seriöst även på sina damer. Att damfotbollen växer och kommer att växa ytterligare kan vi slå fast. För att vi inte ska hamna efter och allsvenskan ska tappa ytterligare mark måste den göra det även här.

Lördagspartyt på Friends var en bra start, men behöver följas av fler.

Det får inte ta nästan tjugo år innan det slås rekord igen.

Om nu förbundskapten Peter Gerhardsson letade svar på diverse frågor så här två månader före avspark i Rennes, så fick han nog snarare mer att fundera över. Luktade inte VM-medalj om det här. Om man säger så.

Nya, unga Tyskland var mycket tydligare och mycket bättre på det mesta.

Det blev 1–2, det kunde varit mer och det krävdes en feldömd straff för att publiken skulle få jubla över ett hemmamål. Jag gillade forceringen som gav en del chanser på slutet, men sanningen är det då redan borde ha varit avgjort.

Tyska bollar sattes med fördel in bakom den svenska backlinjen, som inte direkt har snabbheten som sitt främsta vapen och exempelvis Nilla Fischer, som återvänder till LFC i sommar, hade det stundtals jobbigt till höger.

Passningsspelet var ett annat tydligt bekymmer och överhuvudtaget såg det väl tempofattigt ut. När det hände något framåt (det gjorde inte så ofta det) var Kosovare Asllani inblandad. Ska den svenska offensiven lyfta i VM måste också LFC-stjärnan göra det.

Stina Blackstenius var sjuk och spelade inte alls, Lina Hurtig kom in med bara fem minuter kvar – men frågan är om inte LFC-duon närmade sig en blågul startplats.