Inte längre bara Vifolkavallen. Det står Vifolkavallens sportområde när man svänger uppför backen mot skogen där det förr alltid var lite extra kallare än på andra platser. Det var därför Arne "Luring" Karlsson kunde åka på på nätterna och spola naturis på bandybanan, trots att det var slask och tö nere i centrum.

Jag kan sakna bandybanan när jag vandrar omkring vid min barndoms idrottsplats, nog är det något som saknas när de gamla hänglamporna inte hänger där i höjd med trädtopparna, men frånsett det känns det tvärtom mot Lurings tid som Vifolkavallen numera blivit en het plats.

Ett besök en tisdag klockan 18 är det fullt av folk på A-planen för fotboll där konstgräset numera inbjuder till aktivitet "dygnet runt". På min tid var det i stort sett bara A-laget som fick vara där och då fick till och med de nöja sig med matcher och enstaka matchförberedande träningar framför den gamla träläktaren. I övrigt skulle gräset inte slitas på, utan klubbens alla lag fick vara på ytorna runt omkring.

Artikelbild

| Idrott ska vara nära. Men det kanske är ännu bättre om idrotterna är nära varandra. Som på Vifolkavallen vars utveckling vi har att se mer av. På fredagen bjöd MAI på drömmål på arenan, skriver Jens Bollius efter derbysegern mot Tranås.

Fotbollen har nuförtiden mycket mer till sin verksamhet än då. Dubbla klubbstugor står där när även den gamla MAI-stugan rustats upp, och totalt fyra elvamannaplaner finns att utvecklas på. Plus olika småytor för barnen. Klart att det går att bygga något i den miljön.

Samtidigt som fotbollsspelarna frodas avlöser ungdomsgrupperna varandra på de två nya utebanorna för tennis där MTK nu har alla möjligheter med totalt fyra banor nära varandra. Vid ishallen, som för övrigt byggs om och rustas både utvändigt och invändigt till nästa säsong med MHC, drar när jag är där ett stort koppel cyklister iväg på träningsrunda. Det påminner mig också om löparspår och cykelbanor som finns i skogen bakom alla bollplaner. Vifolkavallen är för mer än lagidrottarna.

Det andas rörelse på Mjölbys sportområde och mitt i kan snart också två padelbanor stå klara. Om det går som tennisklubben planerar. Det på den gamla Stenmjölsplanen där Fredrik Egir, en av Mjölby AI:s eldsjälar, pratar om att det vore perfekt med en fotbollshall.

Nu vet jag att kommunen gärna ser nästa fotbollssatsning på Södras sida av ån, men jag tror ändå att Egirs tankar inte bara är drömmar. Det skulle vara klart genomförbart. En hall-lösning vore ytterligare ett steg att öka det drag som kan skapas när idrottsklubbar i olika sporter lever och utvecklas nära intill varandra.

Artikelbild

Klart det behövs vara nära till idrott i alla delar av en stad, men närhet kan också vara nära till just andra sporter och då kanske man får ta att det blir en liten bit att skjutsas, eller som på min tid cykla, för barnen.

På fredagskvällen var jag nyfiken på just draget kring MAI:s herrlag just nu, i ett nykomlingsderby i trean mot Tranås.

Svaret jag fick? Yes, hetare har nog inte Mjölbys fotboll varit på åtminstone ett decennium, kanske två. Mister MAI, Tommy Isacsson, kunde knappt hålla tårarna borta när klubbens ungdomar paraderade i halvtidspausen och ståpäls var det garanterat många som fick när Emil Dagnäs volleysköt in första målet i matchen.

Det var ingen stor fotbollsmatch spelmässigt, 2–1-segern, men det gör inte så mycket när det kommer 600 åskådare och det bjuds på drömmål. Jag har skrivit det förut, men gör det gärna igen: Att se Nils Lindsten spela är att se Bengt Berggren gå igen på Vifolkavallen. Vilket häng han har i luften, Lindsten. Den spetskompetensen kommer klubbar högre upp att vilja ha. Med bra vänsterfot också gör det honom inte bara till en bra kapten och pådrivare utan den matchvinnare som gör att jag tror MAI håller på övre halvan i trean i år.