Krönika Alla som känner mig vet att det ska mycket till innan jag tycker att det är läge för tränarbyte. Påfallande ofta handlar det betydligt mer om spelare som inte lever upp till förväntningarna och gör det de ska.

Men ibland är det faktiskt nödvändigt och den här gången var det nog mest en tidsfråga. Jag skrev efter 1–1-matchen mot Kristianstad i lördags att det var något som skavde i Linköpings FC. Var fanns energin? Modet och kaxigheten? Attityden och kroppsspråket? Farten och springet i benen? Så många varningssignaler och tydliga tecken på frustration talar väldigt mycket om tvivel och om tappad tro och så vinns definitivt inte guld igen.

Jag skriver inte att Marcus Walfridson är en dålig tränare, absolut inte, men jag skriver att han var fel tränare.

För det här laget.

I det här läget.

Det må låta som en efterhandskonstruktion, men ni kan fråga mina kollegor om ni inte tror mig: jag har bevittnat en del träningar på Linköping arena under vintern och våren och inte riktigt känt igen mig. Jag har haft svårt att sätta fingret på exakt vad, men det har saknats glöd och inte känts lika sammansvetsat.

Är du inte kvar på jobbet i ens ett halvår är det bara att erkänna att det blev en jättemiss i rekryteringen och för det har Christer Mård och övriga LFC-ledningen ett mycket stort ansvar. Önskemålet var att få ett större fokus på individuell utveckling, men det var en chansning att ta in en tränare (och sportchef) utan erfarenhet av damfotboll och den misslyckades. Att vi ännu en gång sitter här och skriver om en ny tränare är ett underbetyg för klubben. Ett tålmodigt arbete av Martin Sjögren & Co är och var en förklaring till den storhetstid som trots allt nu upplevs. Kontinuitet är en framgångsfaktor och blir ännu mer betydelsefullt när spelare kommer och går och till slut bara Emma Lennartsson består.

Ingen behöver ens komma på tanken att fundera på om Walfridson haft utbildning och kunskap nog för att leda mästarlaget, men frågan är om det inte blivit för teoretiskt. Jag tror det. Förväntningarna har krockat, tränaren kom med tydliga influenser från välkände nederländske coachen Raymond Verheijen och jag tror verkligen att det blev den kulturkrock som nu alla pratar om. För båda parter. Walfridson trodde att han kom till en klubb som inte minst organisatoriskt skulle befinna sig på en högre nivå. Nu rimmade det inte med hans egna ambitioner.

Med två raka SM-guld ska kraven vara höga och när både resultat och prestationer är för dåliga så är det illa. Med så många tunga tapp går inte att kräva att det ska bli guldfest på Stora torget i höst igen.

Men det går att kräva betydligt mer än så här.

Så bra borde LFC vara – och bättre än så är inte allsvenskan.