– Det är engagerade killar som verkligen vill något med sin fotboll, säger Thomas när han kommer och hälsar.
Efter en timmes träning sätter vi oss ner på läktaren och ser ut över konstgräsplanen.
– Om man inte kan utvecklas till bra fotbollsspelare här kan man inte göra det någonstans, säger han.
De som minns hans fotbollskarriär kommer ihåg att han slutade där han en gång slog sin första passning, i moderklubben Åtvidaberg. 2011 var året och efter att ha fått minimalt med speltid i IFK Göteborg blev han utlånad till ÅFF de sista åtta matcherna.
– Det kändes riktigt bra att komma hem och avsluta med att hjälpa moderföreningen tillbaka till allsvenskan.
"Trovärdig"
Efter det tog karriären slut. Han beslutade sig för att lägga skorna på hyllan men återvände till IFK i Göteborg.
– Under de sista två-tre åren som spelare sa Håkan Mild, som då var sportchef, att han ville att jag skulle jobba kvar i klubben den dag jag slutade. Och så blev det. Jag fick ett kontrakt på tre år i ungdomsakademin, med utbildningar och hela paketet. Jag har gått nästan alla tränarutbildningar, har bara det sista steget kvar.
– Men min stora styrka som ledare, om jag får säga det själv, är att jag har spelat på hög nivå. Man blir trovärdig mot spelarna, de vill till A-laget allihopa och de vet att jag suttit i det omklädningsrummet under sex säsonger och vet vad som krävs för att nå dit.
Mycket fotboll
Hela dagarna är fyllda av fotboll, året om.
– Jag är huvudansvarig för U 19-truppen bestående av 22 spelare och tre ledare, samt assisterande tränare i U 21. Sen har jag tre träningar i veckan med eleverna på Aspero Idrottsgymnasium och är kontaktperson för de eleverna. Så jobbet där är mycket mer än fotboll, man engagerar sig i deras liv, i deras tillvaro och får stötta på alla möjliga vis. En del kan ha det stökigt hemma, några kan ha problem i skolan. Det är oerhört lärorikt, men också ganska mentalt tufft ibland.
Några tankar på att byta ungdomar mot seniorer?
– Jag har redan fått förfrågan från några Göteborgsklubbar som hört sig för, men tackat nej. Någon gång ska man väl ta det steget, men så länge jag är i den här miljön har jag ingen brådska. Det här är svårslaget faktiskt. Att få jobba med unga som har en jäkla vilja att bli fotbollsspelare, som lyssnar på vad man har att säga och som suger åt sig som svampar. Samtidigt får vi underbara förutsättningar från klubben, de håller sin akademi väldigt högt och anser att den är viktig. Jag har kontrakt här två år till, sen kanske.
– Sen är mitt jobb ibland ganska tufft, det är väldigt många som har åsikter om vad jag gör. Agenter, föräldrar och klubbledning. Alla vill veta, alla vill påverka på ett eller annat sätt. Det första jag gjorde var att ta bort alla föräldraträffar och det var givetvis ett beslut som skapade många frågor. Men jag anser att grabbarna har åldern inne för att svara för sig själva när de kommer hit. Och det har funkat jäkligt bra.
Om du tittar tillbaka på din egen spelarkarriär, vad ser du då?
– Om man jämför med de här killarna, som är 16-18 år, så var jag inte alls så framträdande. Jag var inte med i några landslag, jag spelade i ÅFF men då låg vi i division 3. Så på något sätt är väl jag ett levande exempel på att det går att lyckas även senare, det finns andra vägar att gå. Min erfarenhet försöker jag använda mig av här, jag försöker sprida lugn i en stressad miljö och förklara att det går att få en karriär senare.
– Jag debuterade i allsvenskan när jag var 22, 1998. Den första säsongen var ett rent läroår, jag behövde det för att komma in i tempot och klara den hårda träningen som var där. Så det var först efter det som jag kände mig hemma.
Vad hade ni för förutsättningar då, 1998, om du exempelvis jämför med de här killarna?
– Jag kom till Norrköping när Olle Nordin var tränare och han lyfte upp allt en nivå. Vi började träna mycket mer och tänkte mer på kost och andra saker, sånt som är självklart i dag.
– Och vi tränade på grus på vintrarna. Jag kommer ihåg att vi var inne i ett tält ibland, med en lampa i varje hörn så man knappt såg bollen. Och vi var överlyckliga när vi fick kliva på en dålig gräsplan på våren. Nu frågar killarna när vi åker till match, ”spelar vi ute eller inne”? Så ibland tar jag ut dem och träna, även om vi har tid här inne, så att de ska få känna på lite motvind.
Och efter Norrköping blev det Malmö FF?
– Jag kände att jag lyfte i den miljön och blev uppskattad för den spelstil jag hade. Det fanns många individuellt skickliga spelare där, men jag var en lagspelare som trodde på ett dagligt gnetande och att göra de små detaljerna rätt hela tiden.
Det blev ett guld med Malmö 2004, men sen gick du iväg 2006?
– Anledningen var att de köpte in Daniel Andersson och Anders Andersson, som hade samma spelstil. Jag kände att jag ville gå någonstans där jag var unik i min spelstil och i IFK Göteborg var det så.
Även här blev det guld, 2007?
– Vi hade ett oerhört bra lag där nästan halva gänget blev proffs i stora klubbar. Pontus Wernblom, Gustav Svensson, Mattias Bjärsmyr, Niklas Alexandersson med flera.
Men du blev aldrig proffs utomlands?
– Jag tror att det berodde mycket på att jag blev bra sent och ska du vara attraktiv utomlands behöver du vara yngre. Jag hade anbud från Norge och Danmark men det lockade aldrig. Jag har alltid velat ha ett liv utanför fotbollen, med jobb eller plugg, då trivdes jag bättre här i Sverige. Det var ett val jag gjorde.
– Jag skrev också alltid längre kontrakt, för att skapa en relation till klubbarna, för att känna att jag gör rätt för mig. Och det tycker jag att jag kan säga att jag gjort. Jag kan nog åka tillbaka till både Norrköping, ÅFF och Malmö med högt huvud.
Men avslutningen blev lite speciell, när du lånades ut härifrån till ÅFF?
– Ja, den säsongen (2011) spelade jag plötsligt inget alls i IFK, från att ha spelat hela tiden. Därför är jag väldigt glad att jag fick komma hem till ÅFF och få chansen att ha roligt och göra en insats för min moderklubb. Det var en positiv höst där vi hade ett mycket bra lag. Efter det kändes det helt rätt att lägga av.
Hur mycket följer du ÅFF:s öde i dag?
– Jag läser allt som står om ÅFF och det som sker är ledsamt. Det är en nedmontering av klubben där folk får sluta, kansliet är mer eller mindre stängt. Det påminner lite om tiden när jag fick chansen i A–laget, då hade klubbhuset brunnit ner och det fanns inte en krona i kassan. Då fick man titta vad man hade i sina egna led och där fanns bland annat jag. Det var därför jag fick chansen i A-laget som 17-åring och kanske kan klubben lyckas göra samma resa nu.
Hur mycket pratar du med ”Pligg” (Kristian Bergström) i dag?
– Mycket. Vi pratade häromdagen om hans nya jobb och jag förstod att han hade det tufft i det uppdrag han var tänkt att göra i ÅFF. Om man ska utveckla en verksamhet så måste man ha resurser och finns inte det blir en sån roll konstig.
Att din gamla klubb IFK Norrköping tog SM–guldet i fjol, var det överraskande för dig?
– Absolut, det var nog ingen som trodde på det. Man blev imponerad över hur de har träffat helt rätt, både med lagbygget och organisationen runt om. Hur de har slussat in talanger i A–laget, gett dem chansen att utvecklas. Framförallt hade de tålamod med de egna spelarna, säsongen innan låg de i botten och att tränaren då fortsatte satsa på dem ska han ha cred för. Samtidigt som klubben ska ha cred för att man inte gav tränaren sparken när det gick dåligt.
– De var solklart värdiga mästare och i dag är det många som tittar på hur de lyckades, för att lära av dem.
I din klubb, IFK Göteborg, har det varit väldigt turbulent en tid. Hur ser du på det?
– Man har levt över sina tillgångar. Man har haft en trupp man inte haft råd, för många spelare som inte ens är i närheten av att spela har haft för stora kontrakt som kostar för mycket pengar. Där skulle jag hellre se att vi hade unga spelare, på väg upp. Man har inte råd med 22 seniorspelare med höga löner allihop.
– Men som lag ser Blåvitt starka ut, jag tror faktiskt att de kan vinna guldet i år.
Det ryktas förresten om att du ska åka Vasaloppet nästa år, för första gången?
– Så är det tänkt, jag lyckades faktiskt få en plats när anmälan öppnade. Och nu, med möjligheten att kunna åka skidor i den här arenan året om, finns inga ursäkter längre. Jag var skidåkare i ungdomsåren så tekniken finns där.