Peter Wettergren skakar på huvudet. Han ska ta en titt på menyn på fiket vid Hötorget i Stockholm, men kan inte utan de glasögon som numera behövs för att se vad som står med de alldeles för små bokstäverna.
Jag påpekar att han har dem i pannan.
På längre håll, och inte minst när det gäller fotboll, har Peter Wettergren betydligt skarpare syn. 50-åringen från lilla Ödeshög fortsätter att ta steg ut i stora fotbollsvärlden och i sommar är han med och leder Sverige i VM i Ryssland.
Start mot Sydkorea i Nizjnij Novgorod 18 juni.
Det är inte ens två månader dit nu.
– Jag tänker väldigt mycket på det. Det är mycket att göra. Det hade det varit oavsett vilket, men nu har vi ett mästerskap att se fram emot och det gör att det blir mycket roligare. VM är det största du kan uppleva som spelare eller ledare. Jag trivs som fisken i vattnet och hoppas att jag kan njuta av det också, säger han.
Han tar en kaffe. Svart, utan socker.
Vi slår oss ned vid ett fönsterbord, med Hötorgets sedvanliga marknad och stress som närmaste granne. Peter Wettergren handplockades till Janne Anderssons blågula stab, men det var inte en alldeles enkel värvning.
– När jag fick frågan hade jag precis gjort ett år i Köpenhamn. Vi hade vunnit både ligan och cupen och skulle in i Champions league. Det var ett svårt beslut att lämna och jag kände mig lite som en svikare. Samtidigt. . . skulle jag få en fråga om landslaget någon mer gång?
Hur mycket kände du Janne sedan tidigare?
– Inte alls egentligen. Inte mer än att jag mött honom. Men när han fick jobbet efter Erik (Hamrén) vet jag att jag tyckte att det var ett bra val. Jag fick en fråga om jag ville träffa honom och åkte till nånstans i Skåne, till hans dotters killes föräldrar. Där träffades vi och pratade fotboll i tre timmar.
– Sedan gick det fort. Det tog inga tider att hitta varandra. Janne är så prestigelös och det älskar jag. Har du inte en bra stab omkring dig så lyckas du inte. Vi gjorde direkt en uppdelning där jag fick ansvar för försvarsspelet och jag upplever att jag har mycket att säga till om.
Tittar du i faktarutan här intill ser du att Peter Wettergren har vunnit mycket.
Med Elfsborg, med Köpenhamn – och nu har han tagit Sverige till VM.
Allt har han gjort som assisterande tränare och frågan är om han aldrig längtar efter att själv stå där i rampljuset med fullt ansvar. Han har fått frågan så många gånger förr, men stannar ändå upp för en sekund och funderar över svaret.
– Jag vill vara med och påverka och det har jag fått göra överallt. Den dag jag verkligen känner mig som en assisterande är det nog inte roligt längre.
– Det är inte så att Janne och jag är överens om allting. Han strider för sina saker och jag strider för mina. Det tror jag är bra för utvecklingen. Att vara en ja-sägare kan du ta vem som helst till. Nu har det inte hänt särskilt ofta att det gått så långt, men kommer vi inte överens är det hans ord som gäller. Det är så det ska vara.
Är du fortfarande tränare om tio år?
– Det tror jag. Men var har jag ingen aning om.
Huvudtränare?
– Nu känner jag mig så bekväm att jag tror att jag skulle klara att driva allting fullt ut. Men det är inte livsviktigt, det är inget jag måste göra. Man ska inte gapa efter för mycket. Jag kanske är ämnad för det jobb jag har nu. Jag vet inte.
Han tar ut snusen och stoppar omedelbart in en ny.
Tittar sig omkring.
Säger:
– Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka ”klarar jag det här?”. Men någonting rätt måste jag ändå ha gjort. Man är inte helt kass, i alla fall. Sen måste du också ha tur och träffa människor som tror på dig.
Har du taskigt självförtroende?
– Nej, inte nu. Men jag har nog lite svårt att tycka att jag gör ett bra jobb och tänker ibland att det finns andra som kan göra det bättre. Men det är nog också en del av drivkraften. Den dag du tror att du kan allt är det nog dags att sluta.
Peter Wettergren lämnade Ödeshög och Östergötland för Borås och Elfsborg inför säsongen 2004, men östgöten lever kvar i hjärta och själ. Det märks. Rötterna är starka, familj och vänner finns kvar och på något sätt kommer Ödeshög alltid att vara hemma.
– Som många andra drömde jag om att bli proffs, få spela VM och Europacupen. Jag hade förutsättningarna, men var för bekväm och tog inte i det där extra som krävdes. Det kan jag ångra ibland. Jag hade behövt någon som sagt åt mig att det här behöver du göra för att bli riktigt bra.
– Klas sa ofta det att det var jag som var den stora talangen, men att det var han som hade viljan.
Det är svårt att prata med Peter Wettergren utan att prata om Klas Ingesson.
De träffades i förskolan, brottades och bråkade första gången de möttes och blev vänner för livet. Ingesson, som alldeles för tidigt gick bort i cancer, och Wettergren följdes åt, men på olika håll genom karriären.
Klas blev proffs och landslagsstjärna. Peter blev tränare och ledare.
– När Klas gick bort. . . det var jättetufft. Och är fortfarande. Vi har så mycket tillsammans. Jag har valt att ta med alla goda minnen och allt roligt vi gjort ihop. För mig är han den störste och kommer alltid att vara det. Hans sätt att tänka. Att ingenting är omöjligt, att vi kan slå alla lag. Det sa han ofta.
– När vi började i Ödeshög lovade vi varandra att avsluta karriären ihop. Då trodde vi som spelare, men det blev som tränare. Det betydde mycket för oss båda. Jag vet när vi skulle möta Standard Liege med Elfsborg på Borås arena. När vi gick bort till avbytarbänkarna på andra sidan tog han mig i handen och sa att ”nu är vi där vi sa att vi skulle vara, Peter”. De orden var sköna att höra då, men är tuffa att tänka på nu. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Det vi sa, det gjorde vi.
Just nu går VM-förberedelserna på högvarv. Planering. Resor. Se en match live. Titta på spelare. Besöka klubbar. Matchanalyser. Taktiska genomgångar. Kartlägga motståndare. Vilka ska vi ta ut? Hur ska vi spela? Gemensamma nämnare på motståndare. Titta på spelare en gång till. Se en match på datorn. Nya resor.
– Ingen ska kunna ta oss på att vi inte gjort vårt jobb. Det sa vi tidigt.
Ärligt talat: hur mycket suckade du när ni fick Tyskland i er grupp?
– Det är saker som vi inte kan påverka. Vi fick världsmästarna och får se det som en jävla härlig utmaning. Vi måste upp på personbästa för att ta oss vidare. Vi lever inte under något favorittryck direkt. Mexiko och Sydkorea har tekniska och kvicka spelare. Tyskland är mer en maskin.
Tiotusenkronorsfrågan: hur blir det med Zlatan Ibrahimovic?
– Jag förstod att den skulle komma. Vi hade några spelare som valde att sluta i landslaget när vi tog över. Zlatan var en av dem. Skulle han eller någon annan ändra sig får vi ta en ny ställning då. Allt annat är spekulationer som media håller på med. Vi lägger ingen tid på det.
Men vill ni ha med Zlatan i VM-laget?
– Zlatan är en fantastisk fotbollsspelare. Vi kommer inte att få fram någon liknande på många, många år. Men han har bestämt sig för att inte spela mer i landslaget och då är det så. Jag förstår att ni skriver om han slänger ur sig en kommentar, men han har inte pratat med någon av oss och vi håller oss till den fakta som vi har.
Efter många resor och studiebesök dit har Italien alltid legat Peter Wettergren varmt om hjärtat. Det gjorde upplevelsen ännu större när Sverige i höstas, mot alla odds, spelade 0–0 i Milano och tog sig hela vägen till Ryssland.
– Att få åka ned till San Siro för en avgörande match i fotbollens högborg. Det var jävligt speciellt. Jag kände mig privilegierad att få stå där inför 80 000 åskådare. Och när vi lyckades. . .det slår det mesta. Samtidigt satt vi efteråt i Milans omklädningsrum, där spelare som Baresi, Maldini och Costacurta suttit tidigare, och jag var mest tom och glad för alla andra än för mig själv.
– Jag bär på mycket känslor, men kommer nog aldrig riktigt att lära mig att verkligen njuta av ögonblicket. Jag har svårt för det där. Före matchen var det så hög anspänning, jag mådde inte bra och höll mig mest för mig själv. Det blir ofta en del negativa tankar på vägen, men det släpper när du kommer till arenan. Då blir du fokuserad i stället. Hjärnan går på högvarv.
– Efter Frankrikematchen på Friends (där Ola Toivonen avgjorde) var det en annan typ av glädje. Skulle du göra en film. . .det hade känts som ett osannolikt slut även där. Matchens sista spark. Från halva plan. Det var helt sjukt.
Det måste vara rätt kul att få jobba med sitt stora fritidsintresse.
– Jag skattar mig lycklig över det. Det är få förunnat. Men jag har också haft mina hundår på vägen. När jag tränade Motala AIF började jag med civilt jobb klockan sju och kom ofta hem vid elva på kvällarna. Kompisarna sa att du är dum i huvudet som håller på som du gör. Nu kan samma kompisar säga att jag haft en jävla tur.
– Men utan de åren hade jag inte varit här idag. Det inser jag nu.
Han ler.
– Vill du något riktigt mycket så kan du styra processen ditåt. Jag är övertygad om det. Jag hade kunnat misslyckats i Elfsborg. Efter åtta omgångar låg vi vrålsist i allsvenskan, det var extrainsatt styrelsemöte dagen efter matchen mot Örebro i omgång nio och hade vi förlorat den hade jag kanske varit slut som tränare.
Nu väntar snart VM.
Vi skiljs åt med ett handslag och jag tänker att Peter Wettergren borde tillåta sig att njuta lite på vägen dit.