Förra säsongen spelade Ella i Gamleby-laget Tjust IF i division 1.
"När jag började plugga här så pendlade jag hem varje helg för att spela med mitt stockholmslag. Sen hörde Tjust av sig och jag tänkte att det var jättelångt men de erbjöd en ganska bra deal så jag tänkte bara wow".
Erbjöd Tjust en bra deal?
"Haha. Jag vet. Jag behövde verkligen inte vara på alla träningar utan jag spelade match och tränade kanske en gång i veckan. Det var kul men det var inte hållbart att pendla så långt till träningar", säger Ella.
Enligt CSN är det ungefär 3 000 svenskar som idag satsar på sin idrotts- eller akademiska dröm på ett amerikanskt college.
För fyra år sedan var Ella Lokrantz en av dessa.
– På flicksidan är det rätt stort och jag spelade i Hammarbys F19-lag då, så där var det många som skulle åka över. Så för mig var det rätt självklart att göra en ordentlig satsning för att bli så bra som möjligt, säger Ella som idag spelar fotboll i division 3-laget Liu AIF.
Processen för att komma in på ett college är en rätt lång historia. För Ella började det i tvåan på gymnasiet.
– Jag tog hjälp av en agentur för att skapa en profil på en databas som college-coacherna har tillgång till. Det handlade om att skriva lite om mig själv, lägga upp lite highlights och matchklipp från mina matcher.
Agenturen tog sedan vidare bollen med att kontakta college i USA. I trean började det därefter plinga till i mejl-korgen.
– Det var då skolor och coacher hörde av sig och sen bokade vi in zoom-möten där de berättade hur bra deras skolor var. Det var mycket guld och gröna skogar i det snacket, säger Ella.
Vad kostade agentur-stödet?
– 30 000 kronor ungefär.
"Nu börjar jag bli sugen på att spela ordentligt igen. Jag tror att jag skulle kunna spela på i alla fall Elitettan-nivå", säger Ella Lokrantz som till vardags är viktig mittback i division 3-laget Liu AIF.
Till sist föll valet på Stony Brook University på Long Island utanför New York. Ella betalade för flygresan och för försäkringen för sin vistelse. Resten stod den amerikanska skolan för.
– Det är olika men det erbjuds oftast ett stipendium där man får mycket betalt. Jag hade ett hundraprocentigt stipendium så för mig så ingick alltifrån mat till boende och lagaktiviteter. Man levde som ett proffs med anställda fysioterapeuter, administratörer och mycket annat runtomkring, säger Ella.
"Jag trivs jättebra i Linköping. Det är en fantastiskt fin stad", säger stockholmstjejen Ella Lokrantz.
Men proffsdrömmen blev fort något annat.
– Jag märkte ganska direkt att det inte kändes så bra. Coachen var otroligt hård och visade att han inte gillade mig.
Hur då?
– Dels fick jag ingen speltid och fick sitta på bänken mest hela tiden. Dels var jag inte en av de tjejerna som han tyckte var "viktiga" att prata med.
Den amerikanska idrottsverkligheten innebar också en tuff kulturkrock.
– Folk tränade med feber, ont i halsen och skador av diverse slag. Bara under mitt år så var det fem, sex korsbandsskador på en trupp på 20 spelare. Det handlade nog till stor del om att vi aldrig vilade på riktigt. Det var träningar fem på morgonen och skola till sent på kvällen.
Gick du över din gräns?
– Nej alltså peppar, peppar var jag aldrig sjuk eller skadad. Jag höll mig från det men det hade varit ett svårt dilemma om jag varit sjuk. Jag hade nog inte vågat spela även om jag blivit tvingad, säger Ella.
Ångrar du dina månader på college?
– Nej. Jag hade gärna gjort om det men jag hade tänkt om kring vilken skola jag sökt eller liknande. Det är en otrolig möjlighet nu när man tänker att det är ett proffsliv man får leva.