Mannen på tåget från London Euston till Cobham ler när jag säger att jag kommer från Sverige. Eftersom han dessförinnan förklarat sin kärlek till Arsenal tar jag för givet att det i nästa andetag ska komma en hyllning till Fredrik Ljungberg och möjligen någonting om Zlatan Ibrahimovic, även om den sistnämnde inte har så mycket med just den klubben att göra.
Inte då.
Melodifestivalen, däremot.
Det visar sig att jag hamnat intill en person med sällsynt koll på det här med schlagermusik. Med Wimbledon utanför fönstret berättar han att han gillar Benjamin Ingrosso och tror att ”Dance you off” har skrällchans i finalen i Lissabon.
Vinner?
Gör Israel.
Engelska bidraget?
Rubbish.
Mannen berättar också att Cobham är en av de allra mest välbärgade förstäderna till London, som ligger knappt tre mil bort. En rask (nåja) promenad från stationen in till centrum visar att det stämmer rätt bra. Gott om flådiga villor, många inom inhägnat område och en till synes uppfräschad och väl bevarad stadskärna.
Storklubben Chelseas träningsanläggning ligger alldeles intill tågstationen där tågen från huvudstaden kommer och går några gånger varje timme. Magdalena Eriksson och Jonna Andersson kommer direkt därifrån när vi ses på stamfiket Fegos.
Jessica Samuelsson är redan här.
Tre landslagsspelare som slagit igenom och vunnit guld med Linköping och som nu är inne på ett större äventyr i en större klubb i ett större fotbollsland.
För Samuelsson, som tillhör Arsenal, har det dock inte blivit så mycket spel alls. Skadan, som hon själv beskriver som ”om axeln hoppat ur led fast två ben i foten”, från i höstas läker långsamt och förhoppningsvis kan det bli någon match innan säsongen är slut.
Men det är inte säkert.
– I början kunde jag inte göra någonting. Nu vill man bara ut och spela fotboll med de andra. Tråkigt när man kommer till en ny klubb och så händer något sådant när man är iväg med landslaget. På sikt blir det ännu tuffare när det på sitt sätt känns som det är ganska nära, men lika sjutton är rätt långt kvar, säger Jessica Samuelsson.
Till skillnad från LFC-kompisarna håller hon till på andra sidan stan. Det blir inte att de ses så ofta.
– Det har blivit några gånger under säsongen. Det blir långa dagar med klubben och finns inte så mycket tid. Men i kväll blir det gemensam middag, säger Magdalena Eriksson och Jonna Andersson nickar instämmande.
Trion var alla med när LFC efter en magisk säsong med bästa laget i klubbens historia tog SM-guld 2016. Eriksson och Samuelsson försvann sommaren efter och Andersson efter triumfen 2017.
Fotboll är fotboll och mycket är sig likt.
Men inte allt.
Magdalena säger:
– Det var verkligen en tudelad känsla att lämna Linköping. Jag hade ont i magen när det kom ut. Men när jag väl kom hit kände jag att det var helt rätt. Jag trodde att det skulle vara ett ännu hårdare klimat. Det är ändå ganska likt med lagsammanhållning och sånt. Samtidigt flyttade jag i rätt tid och var tillräckligt trygg och mogen i mig själv.
Jonna:
– Jag hade chansen att sticka tidigare, men kände mig inte riktigt redo. Jag visste att jag skulle få chansen igen och då var det ganska självklart att ta den.
Livet utanför fotbollen?
– Det är längre dagar här. Samling vid nio för frukost. Möten och träning. Lunch. Ofta träning igen. Så det är betydligt mer tid som vi är samlade med laget. Sen är allt mycket större med exempelvis två heltidssjukgymnaster, en massör och en läkare. Så det är lite skillnad, säger Eriksson.
– Det känns lite mer som att man är fotbollsproffs på riktigt. För mig var det dags för något nytt. Man kan lägga all energi på en sak och inte jobba med annat vid sidan av fotbollen. Nu kanske det i stället blir att man tänker lite för mycket på det, säger Andersson.
– En annan del är att du inte har familj och vänner så nära. Det blir mer fotboll här. Tänka fotboll. Kolla fotboll, säger Samuelsson.
De bor bara en dryg halvtimme från det magiska smörgåsbord som London erbjuder med allt vad som finns att se och uppleva. Men det blir inte särskilt ofta som de är inne i smeten.
– Det blir mest när vi får besök. Det finns andra ställen där det finns shopping och restauranger på närmare avstånd. Där det inte är så mycket folk heller, säger Jonna Andersson.
Hon har gjort en del mål och på slutet tagit en mer fast plats på vänsterkanten. Magdalena Eriksson tog från en start en ordinarie tröja i backlinjen och räknas som en av nyckelspelarna. Chelsea har överhuvudtaget gått starkt, toppar ligan, är i semifinal i Champions League och ska spela FA-cupfinal.
– Det hade varit spännande att se en match mellan oss och LFC-gänget med Martin (Sjögren) som tränare. Taktiskt var vi så synkade och så starka. Här är det mer fram och tillbaka och inte lika mycket tålamod. Men väldigt många skickliga spelare, säger Eriksson.
– Nu har jag inte spelat så många matcher än, men taktiskt sett är det mer rörigt här. I Sverige är det mer så att alla vet exakt vad som ska göras, säger Samuelsson.
Andersson hade fördelen att komma till en klubb där det redan tidigare fanns svenska spelare som hon kände väl. Hon trivs med livet, men erkänner att det är rätt mycket som är annorlunda jämfört med Sverige.
Hon skrattar.
– Det dyker upp småsaker utanför fotbollen som man inte riktigt tänkte på. Nyligen fick jag en jättedyr elräkning. Jag betalade den, men det visade sig vara min hyresvärds. Och jag vet inte hur lång tid det tog innan jag fick soptunnan tömd utanför lägenheten. Och jag har alltid lappar med ”du står på min parkering” i bilen. Det är mycket mer sånt som man måste lösa här.
De följer fortsatt noga hur det går för LFC och håller mer eller mindre regelbunden kontakt.
I vintras var ett gäng före detta lagkompisar och hälsade på i några dagar. Av ordinarie guldelvan från 2016 finns nu bara en (Janni Arnth) kvar i Linköping.
Tiderna förändras och fotbollen med den.
– Om de stora klubbarna fortsätter att utvecklas på det här sättet blir det svårt för svenska lag att utöver enstaka säsonger fajtas på högsta nivå. Så är det ju. Ekonomiskt blir det svårt att behålla spelarna, säger Magdalena Eriksson.
– Det hade varit kul att vara iväg några år och sen att alla kommer tillbaka till Linköping, säger Jonna Andersson.
– Fast det kanske inte skulle vara så kul för de som är i laget nu, säger Jessica Samuelsson och alla skrattar gott.