Finalisterna Marcus Nilsson och Nilla Fischer i lagtävlingen "Vattenfall" under Mästarnas mästare.
Per Elofsson, Ingemar Stenmark, Magdalena Forsberg, Anja Pärson, Peter Forsberg, Nils van der Poel...
Raden av storstjärnor som vunnit ”Mästarnas mästare” är lång.
I år vann volleybollprofilen Marcus Nilsson – efter finalseger mot Nilla Fischer, som bor utanför Linköping och som för några år sedan avslutade en häftig karriär i LFC.
Ni kanske själva såg rysaren på tv i söndags kväll?
– Jag var inte så förbannad direkt efter. Men sen dök det väl upp lite tankar om att jag faktiskt var i final och var nära att vinna hela skiten. Men inget snack om att Marcus var en värdig vinnare. Hade inte han satt pilarna i sista bågskyttet hade jag stått kvar där än. Pistolskytte hade passat mig bättre, säger Nilla Fischer.
Det var Johan Elmander, Kalis Loyd, Marcus Nilsson och Nilla Fischer som gjorde upp i finalprogrammet av SVT-succén. Fischer hade ett försprång i sista duellen – tills det var dags för minnesklossarna. Nilsson passerade och sköt sedan hem segern.
– Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att det skulle bli så här, sa vinnaren i programmet.
Med distans till inspelningarna i spanska Costa Brava säger Nilla Fischer:
– Kul att det blev en så jämn final. Tyvärr fungerar inte alltid hjärnan som man vill när frustrationen kommer.
Du har säkert sett programmet tidigare. Var det som du trodde?
– Nej, det var det inte. Jag trodde att man skulle få veta mer om vad som skulle göras. Nu vet du ingenting förrän du kommer till tävlingsplatsen. Jag blev lite förvånad över mig själv att jag kände en sådan stress och press att prestera, Som elitidrottare skaffar du dig kontroll på saker och ting och det gick inte nu. Vi blev alla knäppa i huvudet, det kan jag säga.
Förra LFC-stjärnan Nilla Fischer tog sig till final i Mästarnas mästare.
40-åringen fick uppleva tre intensiva veckor på spanska solkusten där hon ett antal gånger tvingades att kvala sig kvar i tävlingen. Fast det blev bara en nattduell.
– Det var väldigt roligt och väldigt jobbigt. Mest av allt var det många skratt och fantastiska människor. Lite som att åka iväg på ett mästerskap där man upptäcker nya bättre sidor och nya sämre sidor av sig själv.
Berätta.
Hon skrattar.
– Under de sista åren med fotbollen tyckte jag att jag lugnade mig med mitt humör och med ord som kommer ur munnen...men nu kom det tillbaka. Tyvärr. Jag gillar inte riktigt mig själv när det blir så.
Nilla, 25, kom tillbaka.
– Haha. Lite så. Det är jag inte stolt över, men så länge jag har ett någorlunda språk så är det väl ändå inte alltför illa.
Nilla Fischer i en av tävlingarna under Mästarnas mästare.
Hon återkommer till gemenskapen och håller fortsatt kontakt med övriga deltagare.
– Jag är jätteglad att jag tackade ja. Det känns som om jag fått vänner för livet. Vi ska träffas snart igen.
Hur jobbigt var det?
– I korta stunder var det tufft. Det var inga 90-minutersmatcher, så det gick ganska snabbt att återhämta sig. Det krävdes mycket syratålighet och det är inte min starkaste gren. Om jag fått göra om det hade jag tränat mer kondition än styrka innan jag åkte iväg. Det blev inte riktigt så mycket träning som jag planerat.
Hur är det med foten, förresten?
– Jodå. Jag har sedan länge problem med en tå och naturligtvis var det den foten jag sparkade i trälådan efter en tävling. Det var bara mitt eget fel och det fick bli lite tabletter och behandling där ett tag, säger Nilla Fischer, som just nu har en aspiranttjänst i Norrköping och till sommaren räknar med att vara klar polis.
Nilla Fischer har inte sett någon match med LFC i vår. "Jag måste gå snart", säger hon.