Den lilla snö som lagt sig på marken, och frusit till därefter, har sakta börjat att töa bort. Men fortfarande är det svårt att ta ett steg utan att vara vaksam för att inte halka och slå omkull på det bitvis glashala underlaget. Det är den där känslan av mellanläge när vinterns kyla fortfarande kan hålla stången mot vårens försök att ta över.
Huvudstaden i februari.
Eller närmare bestämt, ett par välriktade stenkast från Svenska Fotbollförbundets lokaler i Solna. Det är här den förre IFK-managern Jens Gustafssons nya jobb finns, som ny förbundskapten för det svenska U21-landslaget.
Det har gått drygt 14 månader sedan den där tunga avslutningen hemma mot Helsingborg i december 2020 – och därefter beslutet att han och IFK skulle gå skilda vägar. 14 månader sedan vi pratade senast.
Från då till nu har Jens Gustafsson även hunnit med ett halvår i Hajduk Split.
Hur kom det sig att det blev U21-landslaget, först och främst?
– Jag hade en ganska lång tid tillbaka med frånvaro från familjen, både när jag hade arbete i Norrköping och sedermera i Split. Det föll sig ganska naturligt att det var dags att ha ett arbete där jag i större utsträckning kommer hem varje dag. Sedan, det viktigaste, att det är ett arbete som också är ärofyllt och bra på alla sätt, svarar Jens Gustafsson när vi satt oss ner inne i en hotellfoajé invid Friends Arena.
Han hade ett liknande jobb redan 2015 när han tog hand om det tillfälliga U21-landslaget medan det "riktiga" spelade EM i Prag – och dessutom vann det under Håkan Ericsons ledning. Nu är det mer permanent där Gustafsson kliver in mitt i det EM-kval som återupptas i mars. Bruttotruppen tas ut nu i dagarna.
Sverige leder gruppen just nu.
– Men sista landskampen i november förlorade vi mot Irland borta och vi har två matcher mindre spelade än Italien, påminner Gustafsson. Och det gör att utgångsläget är ganska utmanande. Vi ska göra allting för att ta oss vidare, möjligheterna att vinna gruppen är ganska små, men bästa tvåa kan vi fortfarande bli.
Med Svenska Fotbollförbundet som arbetsplats sällar sig Jens Gustafsson till en ganska stor skara som gått från Norrköping till ett landslagsuppdrag. Både han och A-landslagets förbundskapten Janne Andersson har dessutom en historia i Halmstad före IFK.
– Jag skulle säga att det var en bra skola i Halmstad där det dels är lugn och ro att jobba men också ett stort ansvar. Man får lära sig lite om mycket och ha ett stort ansvarsområde. Sedan rollen som både jag och Janne hade i IFK var en fortsättning på den utbildningen. Rollen som sådan, att vara manager i IFK Norrköping, var väldigt stor och bred.
Det blev fyra och ett halvt år i Norrköping. Hur ser du tillbaka på den tiden idag?
– Med en enorm stolthet. Inget annat. Det var en tid där jag kom in i organisationen efter framgången 2015 med ett, för många, överraskande SM-guld. Att vi lyckades parera den framgången och fortsatte bygga en stark förening som kunde hävda sig i den yttersta toppen av svensk fotboll var en utmaning på många plan. Sportsligt självklart men också i att behålla den strategin som dels låg till grund för guldet 2015, dels legat till grund för de framgångar klubben haft tidigare också.
– Vid de tillfällen när IFK varit bland de främsta har det också byggt på en strategi som handlat om egna unga spelare och där man fattat den typen av beslut.
Som förening var det inte SM-guld-nivå då?
– Nej, föreningen var inte utvecklad för att konkurrera i toppen då och det är något jag vet att man behöver fortsätta arbeta med för att vara stabil på alla olika områden och på så sätt också konkurrera på planen.
IFK:s signum under åren efter SM-guldet var hur man lyckades utveckla och sälja spelare för att bygga en starkare ekonomi parallellt med jakten på allsvenska topplaceringar. Det handlade ofta om att värva ungt, ibland lite stukat, och sälja vidare.
– Att följa de spelarnas resor, från att de kom eller lyftes upp och till att det kom propåer från olika klubbar – alla hade sin unika resa – var fantastiskt. Att se deras utveckling och vara en del i det.
Hur många har du kontakt med idag?
– De allra flesta.
Du känns som en person som verkligen håller den kontakten.
– Ja, för mig är det viktigt. I mitt ledarskap är relationen med spelare och ledare viktig och det tenderar till att man även håller kontakten efter att man har slutat arbeta med varandra.
Gustafsson hade tabellraden trea–sexa–tvåa–femma–sexa under åren i IFK, under en tid där det hände mycket in och ut ur truppen.
– Jag kom till en bra grund, att det kunde bli ett SM-guld 2015 var för att det fanns en bra vardag. Det var väl uppbyggt och det kunde vi rida vidare på. En av sakerna som fortfarande är viktig för mig är att lämna ett arv efter mig som någon annan kan ta över på ett bra sätt. Att man är del i ett större sammanhang, man måste förstå att man varken är i föreningen eller yrket för evigt, och man måste göra så gott man kan för att någon annan ska kunna ta över på en bättre nivå.
Känner du att du lämnade över på en bättre nivå än när du kom?
– Det är svårt att slå guldet 2015. På det sättet gjorde jag inte det för då hade jag lämnat med att vi vann SM-guld 2020. Men på de flesta andra parametrarna tror jag att klubben utvecklades.
Det var givet efter 2020 att det var dags att gå vidare?
– Det var min uppfattning, ja. Och det var nog föreningens uppfattning också. Det var ganska tydligt att vi var klara med varandra. Det växte fram under hösten.
Du slutade med en konstig säsong, först vann ni allt och sedan tappade ni allt.
– Det var så enkelt att vi, eller jag, klarade inte att hantera den tidiga succén som vi hade. Fallhöjden blev för tuff och då bromsade vi inte fallet på ett bra sätt. Det slutade med en rejäl besvikelse.
Du är självkritisk där?
– Absolut. Det var jag som var ansvarig.
Det var turbulent då också, och det spiller över fortfarande än idag, hur var det att verka i det?
– Jag tror inte att det var någonting som påverkade sporten, generellt sett levde vi vårt liv.
Följer du sådant idag?
– Nej, det gör jag inte.
Följer du IFK generellt?
– Ja, det gör jag. Sedan har det en tendens att bli mindre och mindre när det kommer in nya spelare. Men utifrån min yrkesroll följer jag IFK absolut.
Under de år när du var i IFK hade ni väldigt många som åkte iväg till U21-landslaget, så många är inte aktuella nu?
– Nej, och det har nog att göra med att det finns en helt annan strategi i IFK idag. Den handlar mer om att man värdesätter mer de kortsiktiga delarna än vi gjorde med de långsiktiga. Och det är upp till var och en hur man värderar det, men det gör att det kanske inte finns lika många unga spelare som är aktuella för U21-landslaget just nu.
Vad tycker du om det?
– Jag har ingen åsikt om det. Man får välja att göra hur man vill, det är inte min sak att tycka något om det.
Efter IFK-åren tog Jens Gustafsson ett break innan han under sommaren 2021 presenterades som ny tränare i kroatiska Hajduk Split.
Det kändes oväntat?
– Ja. Anledningen till att jag hamnade där var enbart på grund av det vi gjorde tillsammans i IFK Norrköping och ingenting annat.
Det är inte så många svenska tränare som fått chansen ute i Europa ändå?
– Nej och det var inte vilket lag som helst heller om man ser det från passions- och engagemangssynpunkt.
Vad lärde du dig av det?
– Egentligen allt. Att arbeta i ett annat land och en annan kultur, och hantera den miljön. Att leva i en resultatpress där det inte blir tuffare än så.
Hur var det att hantera?
– Jag hade skapat mig en bild innan men det som var väldigt tydligt var tempot. Och då pratar jag om tempot mellan fiasko och succé som kunde vara en förmiddag. Det går så otroligt snabbt och det kräver mycket av en som ledare för att balansera det och fortsätta den väg man har stakat ut istället för att följa med för mycket i svängarna.
Tittar man på tiden i IFK, och jag kanske har fel nu, men skillnaderna mot det utvecklingsfokuset kontra ...
– ... ja, jag tror det är fel att säga. Vi hade som sagt ett långsiktigt synsätt på vad som var bäst för IFK, det innebär att vi inte satte oss själva främst utan föreningens välmående under lång tid. Då kommer utveckling som ett naturligt steg i det och utveckling är en av de viktigaste parametrarna för att vinna.
Min poäng, och den kanske är fel då, men det känns som en stor skillnad ändå att komma till en klubb som Hajduk Split?
– Absolut. Men även i Split behöver spelarna utvecklas och bli bättre och bättre. Det är en naturlig del i fotbollslivet, blir du inte bättre kommer du inte heller att vinna matcher.
Är skillnaderna mindre än man tror?
– Jag tror det, i fotbollen idag vill de flesta föreningar spela med egna akademispelare, unga spelare och stå för en attraktiv fotboll. Och man vill sälja spelare och man vill vinna inhemska ligan och komma ut i Europa. Det strävar alla efter, sedan finns det olika vägar mot hur det blir verklighet.
Efter sex månader fick Jens Gustafsson dock lämna klubben efter en tuffare period resultatmässigt.
Det kom inte som en överraskning?
– Det är nog ungefär så lång tid man får där, om man tittar på de tränare som varit före mig också. Det ska inte mycket till för att man byter ledare.
Innan du fick ditt nuvarande uppdrag fanns det uppgifter om både Hammarby och en sportchefsroll i IFK, vad kan du säga om de alternativ du hade?
– Övergripande kan jag svara att när jag kom hem från Hajduk var det i den vevan där saker ska sättas på plats i olika klubbar inför 2022. Då var jag en av tränarna som var ledig och då är det naturligt att det börjar skrivas.