Tidigare under hösten meddelade en av svensk fotbolls stora att hon har gjort sin sista landskamp. Under måndagen kom beskedet att Nilla Fischer slutar.
OS-silver. VM-brons. 189 landskamper. Ligatitlar. Champions league-mästare.
Men nu är det över.
0–0-mötet med Örebro på Behrn arena i början av november blev hennes sista. I ett inlägg på Instagram skriver 38-åringen att "det är dags att säga adjö till min första kärlek".
När Sporten når LFC-stjärnan säger hon:
– Jag önskar att jag kunde spela fotboll hela livet, men jag har ont varje dag och kroppen säger verkligen att det är dags att sluta nu. Det har varit ett tufft beslut att ta. En sak att tänka tanken till att säga det högt. Men några veckor efter säsongen pratade jag med Andrée (Jeglertz, tränaren) och efter det har det inte kommit någon paniktanke att ”shit, det var helt fel”.
– Jag vet att jag kommer att ångra mig många gånger, men jag vet också att skulle ångra mig om jag fortsatte. Jag vill inte spela en säsong till med smärtstillande och har inte motivation nog för att pressa mig ännu mer mot smärtan, säger Nilla Fischer.
Det nya livet börjar nu.
– Ja, det får väl göra det.
För första gången sedan gymnasiet väntar skolbänken när hon ska studera till polis.
– Det känns spännande. Det blir en intressant utmaning att börja plugga igen. Klarar jag utbildningen får du köra i korrekt hastighet framöver. Haha. Men jag tänker att det är ett utmanande yrke där varje dag är olika. Jag tror att det kan passa mig att hjälpa människor och jobba i ett lag på annat sätt.
Hon gjorde redan som 16-åring allsvensk debut i Kristianstad. Karriären avslutades med att ta Linköping FC tillbaka till Champions league. Totalt blev det 22 år på elitnivå, med inte minst stora framgångar med landslaget och i tyska Wolfsburg.
Nilla Fischer har gjort skillnad. På och utanför planen.
– Det är jag stolt över. Att jag i många lägen har sagt vad jag tycker och tänker. Det och att jag har kunnat vara bra i så många år, säger hon.
Hon hymlar inte om att avskedet innebär en form av sorg.
– Känns nästan dumt att säga när det ”bara” handlar om fotboll, men klart det är oerhört vemodigt. Att vara elitidrottare är en livsstil. När säsongen börjar kommer det att vara väldigt konstigt att inte få vara med.
Vad kommer du att sakna?
– Två saker. Tävlingsmomentet. Hur ska det gå under de här 90 minuterna? Hur bra är vi? Hur jobbigt blir det? Sen säkert det där omklädningsrumshänget som många pratar om.
Vad kommer du inte att sakna?
– Att ständigt ha ont i kroppen. Långa resorna. Jojotestet. Att så här års ge sig ut och träna i snö och kyla.
När sådana här beslut tas ska alltid funderas vad som varit störst och som sticker ut.
Nilla Fischer funderar ett ögonblick.
Säger sedan:
– Ofta har du det som du har gjort senast kvar i minnet. Men jag skulle säga hela upplevelsen med Wolfsburg. Champions league-vinsten. Första SM-guldet med Malmö. Hela resan med landslaget. Vägen till medaljerna.
Det blir inget spel på lägre nivå?
– Nej, det är nog inget för mig. Korpen om några år, kanske. Många frågar om jag ska bli tränare, men i alla fall inte på många år. Nu måste jag få distans till det här först.
Men säg att LFC drabbas av tre-fyra skador i april och ringer och frågar om du kan vara med i premiären?
Hon skrattar.
– Gör de det kan jag absolut vara med och spela. Men de kan ju inte räkna med någon superprestation.
