Känns det inte ofta som att det påfallande ofta blir läge att plocka fram det där med att släkten är värst i idrottssammanhang? Så var det nu igen. När Linköpings FC föll i toppmötet med serieledande Göteborg (0–2) var det Stina Blackstenius som visade vägen.
Anfallsstjärnan som inför säsongen värvades till Göteborg efter en infekterad övergång och som fått en del kritik efter bara ett mål i sin nya klubb efter ankomsten. Nu slog hon till när det som bäst behövdes och kunde inte hålla inne med måljublet efteråt, vilket fick en och annan med LFC-sympatier att reagera surt.
– Äh, jag blev bara glad. Det var viktigt med 1–0 för oss. Det är väl lite känsligt och ärligt talat minns jag inte riktigt vad jag gjorde, sa hon.
24-åringen från Vadstena log.
Hårdsatsande guldfavoriten har fått en pangstart på säsongen och allsvenska toppstriden 2020 ser allt mer ut som ett tvålagsrace med Rosengård som enda rejäla utmanaren. Mot LFC hade Stina Blackstenius som vanligt mycket spring i benen och många heta dueller med spelare som hon spelade med så sent som i våras.
– Alltid speciellt att möta sitt gamla lag. Eller när jag tänker efter är det nog första gången som det händer för min del. Lite märkligt att stå på andra sidan mot en klubb som betytt så mycket och att möta sina gamla lagkompisar i spelargången. Men jag hälsade på de flesta tror jag.
– Nu har jag varit här i några månader, trivs jättebra och lägger ingen fokus på det som varit, sa hon.
Inte för att det hände så mycket framåt, men LFC gjorde mycket som var bra i nästan hela första halvlek. Med betoning på nästan. Strax före paus bars Olga Ahtinen ut på bår (första beskedet var en rejäl stukning) och inte särskilt många minuter senare hade hemmalaget skaffat sig 2–0-ledning.
Först när Stina Blackstenius fläkte sig fram före Nilla Fischer och nickade bollen förbi Matilda Haglund från nära håll. Sedan när Pauline Hammarlund höll sig framme på ett inlägg.
Det avgjorde.
– Helt okej insats fram till deras första mål. Olga är en jävla ledare på planen och det märktes tyvärr på oss när hon gick ut, sa Olof Unogård, tränaren.
– Olga har spelat på mitten varje minut så här långt och klart att det blev ett avbräck när hon försvann. Sedan fick de också två enkla mål som de inte riktigt var värda. Så långt kändes de mest trötta och frustrerade, sa Petra Johansson.
Hon gjorde som vanligt ett stort jobb på mitten och fick blommor som matchens lirare i bortalaget, men det var förstås en klen tröst. Med sig hem från Göteborg fick hon också säsongens tredje gula kort efter en närkamp med förra LFC-aren Filippa Angeldal.
– Ofattbart. Jag gick in med en axeltackling och kan omöjligen se att det ska vara gult kort. Om den andra spelaren svarar med en eftersläng och sparkar mot ens ben borde det väl ändå vara värre?
Det var överhuvudtaget en hel del tuffa närkamper och irritation i prestigeladdade mötet. Men efter de sena målen före paus var det inget snack. I andra halvlek orkade inte ett sargat LFC oroa på allvar. Då var det betydligt närmare att Blackstenius & Co utökat hemmaledningen.
Ny match för LFC redan på lördag, hemma mot Kristianstad.
– Vi behöver skapa mer chanser, men kändes ändå starka. För egen del känner jag mig rätt pigg. Man får tänka att man är det om inte annat, sa Petra Johansson och log snett.