Vifolkavallen är sig lik. Jag har inte varit här på många år, men den gamla entrén med den svarta stora grinden finns kvar och huvudläktarens slitna träbänkar är lika osköna att sitta på nu som då.
I början på 90-talet tog jag mina första stapplande steg som journalist när jag under helgerna bevakade Mjölbyidrotten för Corren. Redan då var Lennart Isacsson en veteran i MAI-leden, en som ”alltid” varit med. Det är 25 år sedan.
Nu sitter vi här och pratar några dagar före hans 90-årsdag. Lennart Isacsson, eller ”Isac” som alla säger, är fortfarande materialförvaltare.
– Jag har sagt upp mig varje år, men det kommer ju aldrig nån ny!
Gapskratt.
Lennart är född i Rogslösa och uppvuxen i Ödeshög. Han bodde många år i Kisa innan han 1961 fick jobb som bagare i Mjölby. Väl där blev han snabbt kontaktad av MAI:s Arne Pettersson som undrade om han ville bli ordförande i fotbollssektionen. Insatserna som lagledare och stark kraft i Kisa BK hade gett eko ända till Mjölby.
– Jag sa ja direkt. Hade jag fått tänka till så hade det nog inte blivit av, säger Lennart Isacsson.
På den tiden var bandyn den stora idrotten i Mjölby AI.
– Man fick gå till huvudstyrelsen och äska pengar. Många gånger blev det avslag för att bandyn skulle ha lite mer.
Uppdragen i klubben har varit många. Förutom ordförande har han bland annat varit juniortränare, hjälpt till i bandylaget och haft hand om den populära bingon på 70-talet. Det var först i slutet av 80-talet som han fullt ut började ägna sig åt jobbet som materialare för seniortruppen.
I många år skötte han ruljansen tillsammans med hustrun Sara. Ett strävsamt par som gjorde allt för Mjölby AI – Sara packade matsäck och stekte biffar till spelarna att ha med sig på långresorna till Småland. Lennart såg till att det alltid fanns ren och fräsch utrustning.
– Det var viktigt att jag fick med Sara på det här. Då behövde hon aldrig sitta hemma och vänta på mig och undra var jag varit om kvällarna, säger han.
När Sara gick bort 2012 fanns ingen tanke på att sluta med det ideella uppdraget som materialförvaltare. Tvärtom.
– Det var räddningen för mig! Jag kom ner till grabbarna inför träningar och matcher och pratade fotboll. Det skingrade mina tankar. Även när Sara var sjuk på slutet och jag skötte om henne i hemmet så accepterade hon att jag var iväg med fotbollen.
Inför varje träning är Lennart först på plats i Vifolkavallens katakomber. Han tar fram kläder, strumpor och annat som spelarna behöver. Efter avslutad träning och dusch lägger spelarna sin svettiga utrustning i tvättkorgen. Lennart sorterar och fyller tvättmaskinerna som får gå över natten. På morgonen efter tar han hand om rena fotbollströjor och lägger i ett nytt lass smutstvätt om det blev över från dagen före.
– Det är värst när vi tränat sent. Då är jag inte hemma förrän vid 22.30. Att gå hem härifrån vid den tiden mitt i vintern är inte speciellt kul.
På matchdagen har varje spelare varsin påse med utrustning – ”då blir det inget tjafs”.
– Snart ska jag väl klä på dom också! Nej vars, så långt ska det inte behöva gå.
Det är svårt att tro att Lennart Isacsson fyller 90 år. Visst, han tappar namn på gamla MAI-spelare någon gång under samtalet, men annars är han kvicktänkt, rolig och full av energi. När jag ber honom att gå bort till andra sidan Vifolkavallen för att ta några bilder protesterar han inte det minsta.
– Så länge jag får vara frisk är jag glad. Jag har fått två nya knän och en ny höft genom åren, men jag har aldrig haft ont någonstans. Jag har heller aldrig varit utslagen eller haft några stora problem som jag funderat över.
Orkar du samma saker nu som du gjorde för 15-20 år sedan?– Ja, faktiskt. Men jag förstår ju att jag inte kan hålla på så länge till. I min ålder kan mitt leverne förändras över en natt, jag är tacksam över varje dag jag får, säger han.
Minnena från alla år hos MAI är naturligtvis många. Men det märks att de gyllene säsongerna kring 1990 är en favorit som sticker ut. MAI vann division 3 1989, gick igenom division 2 säsongen efter och hamnade plötsligt i division 1, landets näst högsta serie på den tiden, 1991.
– Vi mötte Örgryte på Ullevi. Jag minns att jag gick och kikade på arenan före matchen. Det tyckte man var stort.
Ni fick mycket stryk den säsongen. Blev det inte tråkigt?– Det satte faktiskt inga spår i mig. Jag tyckte bara att det var roligt att få vara där.
Lennart Isacsson ler och tittar ut över Vifolkavallens konstgräs. På torsdagen fyller mannen med det stora MAI-hjärtat 90 år.
Grattis.