Om vi nu för en gångs skull bortser från det elaka virus som lamslår en hel värld är det som vanligt så här års på hösten. Det blåser, det regnar men så plötsligt, liksom på trots, överraskar ändå solen med att titta fram genom de grå molnen.
Dock inte nödvändigtvis i den ordningen.
I pandemitider har vi stämt träff med Olof Unogård i Trädgårdsföreningen, men på grund av den bitande höstkylan känns det trots allt som ett lockande alternativ att ta snacket i närliggande fiket och restaurangen.
Vi är nästan ensamma där.
32-åringen beställer en chai latte och några dagar innan flyttlasset går tillbaka till Stockholm berättar han om sina känslor kring vad som hänt under de senaste veckorna. Olof Unogård och William Strömberg ville fortsätta som tränare för allsvenska tabellfyran, men ersätts av Andreé Jeglertz.
– Jag tycker fortfarande att det var taskig tajming när beskedet kom, men kan inte säga att jag var särskilt oförberedd. Som tränare är det ett ganska tydligt tecken när det börjar bli tyst i luren och mejlkorgen. Så vi var nog inställda på ett negativt framtidsbesked, men trodde inte att klubben direkt skulle köra upp en ersättare i ansiktet på oss och presentera honom samma dag, säger Unogård.
Vad lämnar du med för känslor?
– Den mest ihållande känslan är att det är för jävla tråkigt och att det är något som tar slut i förtid. Jag kom in efter en stormig vår 2018 och då handlade det om att rädda det som räddas kunde. Sen kom Wille in, vi skulle slåss om guldet igen och jag försökte sätta ihop ett lag som kunde göra det. Men det blev som det blev.
– Vi lärde oss enormt mycket och det mest uppenbara var att gruppen inte drog jämnt. Då valde vi att göra ett ganska stort omtag och kom fram till att klubben måste bli bättre på att inte bara värva duktiga fotbollsspelare utan också bra personer. Nu har vi haft en grupp där alla verkligen bryr sig om och som inte ger sig på varandra om det går emot. Snarare tvärtom.
– Det är jag stolt över och därför känns det så tråkigt. Det har på många sätt varit ett stökigt år och med det i åtanke tycker jag vi har gjort det bra. Vi tar medalj och blir en placering och tre poäng bättre än i fjol. Men jag är inte ute efter att pressa upp något betyg. Säsongen är fullt godkänd. Varken mer eller mindre. Men absolut tillräckligt bra för att få fortsätta.
Fyra nu, men 2019 var väl ändå ett misslyckande?
– Absolut.
Din del i det?
– Stor. Det var jag som satte ihop truppen. Wille och jag hade också en annan rollfördelning och mycket på grund av mina tillkortakommanden blev det inte klockrent. Vi har gjort ett mycket bättre 2020.
Vad var fel?
– Det var en ny roll för mig. Så här i backspegeln släppte jag nog över för mycket av verksamheten. Inte för att Wille inte är kapabel till det, tvärtom. Det är den skickligaste tränare jag jobbat med.
– Men min roll gentemot spelarna blev oklar när det var jag som tog ut laget och de tuffa besluten. Jag vet att några spelare uttryckte det som att ”Wille är min fotbollstränare och Olof är min chef”. I år har jag också varit chef, men båda har varit fotbollstränare. Det är nog den stora skillnaden.
Det var mycket turbulens förra hösten med hårda ord från spelare som lämnade.
– Ja, det var tufft med så mycket skriverier. Klubben kunde ha stått upp bättre för mig där.
Tror du att det som hände i fjol kan ha påverkat beslutet nu?
– Utan tvivel. Relationen med styrelsen har varit ansträngd. Det är tufft att reparera när man står så långt ifrån varandra i vissa frågor. Det har många gånger förts på tal att förra året var ett misslyckande och vi har aldrig sagt något annat heller. Men vi har rättat till många av felen.
Det är inte första gången som Olof Unogård får lämna ett tränarjobb i förtid. Två gånger om har han fått sparken för att ha ställt krav på mer jämställda villkor. Först handlade det om förutsättningarna för träning i Sirius, sedan om spelarbudget i Hammarby.
Nu gick kontraktet med LFC ut, så på det sättet var det inte så anmärkningsvärt med en förändring.
Vad som händer med tränaren är oklart (”jag är öppen för det mesta, det kan bli Sverige, det kan bli utomlands, det kan bli damer, det kan bli herrar och det kan bli ett halvårs paus”) och på samma sätt finns en osäkerhet kring vilken väg som LFC ska ta. Målet är klart: SM-guld igen och prenumeration på en Champions league-plats. Avgående tränaren har själv jämfört fyraårsperioderna 2013–2016 och 2017–2020 och kommit fram till väsentliga skillnader.
Han säger:
– Det pratas fortfarande om Martin Sjögren och Anders Jacobsson som något slags norm. Med all rätt, för de gjorde det oerhört bra. Men det väcker också en del intressanta frågor. De första fyra åren användes runt 40 spelare, de sista fyra åren uppemot 60. Från tre tränare till nio tränare. De senaste åren har dessutom klubbdirektörer, ordföranden och kanslister bytts ut.
– Det hände något med den här föreningen efter 2016. Man snubblade till sig ett guld till, vilket var en fantastisk prestation av Kim (Björkegren) och spelarna, men efter det…är LFC en organisation som kan ta guld år efter år?
– Så länge LFC inte kan konkurrera med Göteborg och Rosengård om tjockast plånböcker blir värden som tålamod, långsiktighet och kontinuitet helt avgörande. 2013 värvades stora delar av F19-landslaget. Fyra år senare blev det SM-guld och nu spelar många i större klubbar i Europa.
Jag inbillar mig att det är svårare nu.
– Det är en viktig poäng. Lönetrappan har förskjutits ett helt hack uppåt. Det A-landslagsspelare kostade då, kostar U23- och även vissa F19-landslagsspelare nu. Men nu hade det kanske varit bättre att åtminstone ge det ett år till för att se vart det tar vägen. I stället blir det den femte ledarkonstellationen på fem år. Det säger något om tålamodet hos ledningen.
Hur var avskedet från spelarna?
– Tufft och känslosamt. Men det blev så fint och värdigt som det kunde bli. Många spelare dröjde sig kvar, så det kändes fint. Alla är inte missnöjda med att byta tränare, men många är det. Mitt budskap till dem är att fotbollen och livet rullar på ändå.
Han tystnar.
Tittar ut genom fönstret där en man med hund passerar.
Funderar en stund till innan säger:
– Från klubbens sida pratas det om att de ville hitta en långsiktig lösning…men det fanns ju redan en långsiktig lösning. Nästa år hade blivit det sista på en treårsperiod, nu blir det i stället första året på en ny treårsperiod där ett nytt team ska sätta sin prägel. Det är främst den känslan som fastnat hos oss. Det är tråkigt att inte få fortsätta, för vi är inte klara och hade något bra på gång.
Var är Linköpings FC om ett år?
– Av respekt mot Andreé (Jeglertz) vill jag vara försiktig att spekulera. Men utan att det finns några garantier vill jag säga att det kan bli bra. Det är inte säkert att det blivit succé med oss heller, men sannolikheten hade rimligen varit något större. Nog för att han har tagit SM-guld för många år sedan och har ett starkt cv, men han saknar kunskap om klubben och staden. Sånt tar tid att bygga upp och skörda frukterna av. Men kanske får han en större spelarbudget att jobba med.
– Hade vi fått fortsätta är jag övertygad om att vi hade kunnat bli ännu bättre nästa år. Som sagt: det kan bli bra med Andreé också, men det finns inga garantier, säger Olof Unogård.
Det gör ju sällan det i fotboll.
– Exakt.