"Det är en otrolig gemenskap här", säger Leo Jackeltoft om stämningen i Hägerstad IF.
Ekvallen kan vara en av Östergötlands vackrast belägna idrottsplatser. Här mellan sjöarna Striern och Åsunden ligger en hundra år gammal fotbollsplan som ramas in av ekar och ett böljande Kinda-landskap.
Bildskönt?
Absolut.
Elitfotboll?
Nej, verkligen inte.
– Jag trivs jättebra här. Vi tränar en gång i veckan, max, och sen spelar vi match på helgerna. Det passar mig perfekt, säger Leo, 19, som till vardags jobbar som snickare.
Men det var inte det som en tonårig Leo drömde om.
– Jag var målvakt och fick först testa en match med min brorsas lag i Rimforsa. Det gick så pass bra att jag ville gå till Stångebro så det gjorde både jag och mina bröder, säger Leo om valet att gå till fotbollsakademin i Linköping.
– Direkt blev det rätt långa dagar. Vi gick i skolan här och sen tränade vi i Linköping. Jag minns att mormor fick sköta en hel del av skjutsandet och mellanmålen för att allt skulle synka, säger Leo.
Leo Jackeltoft värmer upp på Ekvallen i Hägerstad.
Vad drömde du om?
– Att bli fotbollsproffs. Det var ju det man ville och jag såg mycket upp till Real Madrid med stjärnor som Ronaldo. Så i början var det skitkul. Jag fick spela fotboll fem dagar i veckan och sen hade vi cuper och matcher på helgerna. Så var det konstant under hela året. Då var fotboll allt för mig, säger Hägerstad-spelaren.
Efter drygt tre år började dock fotbollssuget sina. Träning varje vardagskväll plus matcher på helgerna blev för mycket.
– Det var inte så kul längre. Säg så här. Om du har en favoritfilm som du börjar kolla på hela tiden så blir ju den till slut rätt så trist. Lite samma var det här. Dessutom saknade jag kompisarna här hemma i Rimforsa.
Förslitningsskador?
– Inte så mycket för mig. Man var ung och kunde återhämta sig. Det är värre nu, säger Leo med ett leende och pekar på den vänsterfot han bröt i vintras.
Högerfotens ledband gick av under den förra säsongen.
– Det var när jag spelade för Rimforsa och faktiskt mötte Hägerstad. Jag och Arvid Borell (också i Hägerstad) sparkade stenhårt på samma boll.
"Tiden i akademin var väldigt lärorik, så jag är ju väldigt glad för det men samtidigt blev det för mycket", säger Leo.
Leo tar en klunk av den blå sportdrycken och hälsar på lagkompisarna som börjar rulla in på gräsparkeringen.
– Lagkänslan här är så otroligt bra. Vi skrattar hela tiden och det är bara roligt.
Så var det inte i akademin?
– Nej, där är det mycket fokus på dig som enskild spelare. Dessutom så blev det aldrig något häng i omklädningsrummet innan träningarna. Det är en jättestor skillnad mot hur det är här.
Ville du lägga av med fotbollen efter akademi-tiden?
– Nej. Fotboll var fortfarande det roligaste jag visste, men man kanske inte ska träna fem gånger i veckan med tioåringar. Det var liksom ingen fritid. Det var bara skola, träna, äta och sova. Något mer hann jag inte riktigt.
Bästa tränare du någonsin haft?
"Rent fotbollsmässigt är det nog Mikael Bornehav. Han kunde verkligen sin fotbollsgrej".
Bästa tränare att leda dig som liten grabb och tonåring?
"Mikael Härnström i Rimforsa. Han såg alltid oss."
"Stå inte där och snacka nu, Leo". Vi behöver få ihop defensiven. 0–5 mot Boxholm var inte bra. De bröt igenom oss för lätt", ropar Hägerstads tränare och samlar ihop laget.
– Absolut, ropar Leo med ett skratt.
Vårregnet börjar dugga över Ekvallens gräsmatta. Ett par kor råmar bortom ett av gärdena. Det är inte Santiago Bernabeu i Madrid. Men det duger gott ändå.
"Av de 20 jag spelade med i Stångebro så är det väl bara sex, sju stycken som fortfarande spelar. Längst är det Theo Cederholm i Ljungsbro som kommit. Han spelar i division 3", säger Leo.
Leo Jackeltoft, Hägerstad IF