Det är typiskt aprilväder.
Sol, regn och till och med snö. Varma vindar, kylig blåst.
Nästan samtidigt.
Vi slår oss ned i den vinröda skinnsoffan som av någon anledning placerats just innanför ingången till Linköping arena. Det blir förstås en massa snack om fotboll – men också om sviktande självförtroende och svårigheterna att ta åt sig av beröm utan att känna sig obekväm.
LFC-backen känner igen allt det där.
– Det är klart att man alltid haft sina drömmar, men jag har aldrig känt att ”jag är så himla duktig att jag ska komma dit eller dit”. Jag har varit väldigt blyg och när folk har sagt att ”du är ju skitbra” har jag haft svårt att ta in det.
Har du blivit bättre på det?
– Det har jag. Jag har ju fått det bekräftat, jag har bytt till ytterback och fått chansen i landslaget. Så det blir som ett kvitto. Man får försöka inse att jag faktiskt är tillräckligt bra och tacka den som berömmer mig.
Är du blyg till vardags också?
– Jag var nog det i alla fall. Jag var inte den som hördes mest i skolan heller. Att ha fått vara här och ta större ansvar har stärkt mig jättemycket. Som spelare, men också som person. Nu har jag bättre självförtroende och känner att jag kan ta för mig mer.
Hårt jobb
Hon fyllde 23 för några månader sedan.
Med tanke på att Mjölbytjejen varit med och tillhört Linköpings FC sedan 2009 är det lätt att tro att hon är äldre. Nu skriver vi 2016, liten har blivit stor, fått chansen i landslaget och är i allra högsta grad aktuell för att få uppleva sommaren i OS-staden Rio.
Vad vi kan lära av det?
Att det hårda jobbet nästan alltid lönar sig.
Jonna Andersson lutar sig tillbaka i soffan och skakar på huvudet när hon minns tillbaka.
– Jag har verkligen fått slita sjukt mycket. När jag kom hade jag inte så mycket att säga till om. Det var många stjärnor och jag hade inga krav eller så. Det var bara skitkul att vara med.
– När man väl kände att ”shit, det kanske kan gå” så är det klart att det blev mer frustrerande. Du fick spela en match, sedan var du på bänken i nästa och tänkte att ”vad gjorde jag för fel nu?”. Nu inser jag att det inte var så konstigt. Det är ofta så det går till. Det ska vara slit och det ska ta emot lite.
Motgångar
Det sägs att du växer av motgångar och den unga LFC-veteranen, med mycket spring i benen och skön känsla i vänsterfoten, är ett av otaliga exempel på just det.
– Det var under några år som jag var uppe på högvarv hela tiden. Det var skola, det var fotboll, det var tåg och buss och det var direkt från lektioner till träning. Då var det tufft. Men jag har aldrig tänkt tanken att ”jag vill inte det här”.
Är det lika roligt med fotbollen nu som då?
– Jag skulle säga att det är roligare. Man lever för det på ett annat sätt. Det finns chans på SM-guld och Champions league…vi har alltid något att spela för. Det har bara blivit bättre och bättre.
Två jobb
Fotboll är en stor del av livet, vilket blir ännu mer påtagligt när hon dessutom kombinerar det egna spelandet med jobbet som instruktör vid fotbollsprofilen på Kungsbergsskolan.
– Det låter konstigt att säga att det är fotbollen jag lever för…men det är ju mina två jobb. Jag kollar alltid på mina matcher efteråt också. För att få se helheten, men också vad jag själv kunde ha gjort annorlunda.
Blir det inte för mycket ibland?
– Vissa perioder har jag känt det. När det går sämre ska du ändå vara glad när du kommer hit och samtidigt sprida energi på skolan. Det kan inte alltid vara bra perioder. Det är bara att ta sig ur dipparna och sen tycker du att det är lika roligt igen.
Helt ärligt: hur mycket drömmer du om OS?
– Drömmer gör jag. Så klart. Men det är långt dit och det gäller att prestera här. Annars blir det inget OS heller.