Akureyri är den största staden på norra Island. Staden har en viktig fiskehamn, men även industrier som förädling av jordbruksprodukter och textilfabriker. Under andra världskriget var Akureyri en av tre isländska flygbaser som de allierade använde sig av.
Maria Ólafsdóttir Grós är uppväxt där.
Numera återfinns 22-åringen i Linköping och laddar för lördagens allsvenska premiär mot AIK.
– Jag var tio år när jag sa till mamma att ”vet du, jag ska bli fotbollsproffs”. Jag bara visste det. Det har alltid varit min dröm, men nu inser du också att det innebär många saker som du inte tänkte på. Då får du fråga dig om det är värt det.
Är det det?
– Det tycker jag.
Hon var bara 18 år när hon tog stora steget från lilla Akureyri med inte ens 20 000 invånare till miljonstaden Glasgow i Skottland.
– När Celtic hörde av sig tvekade jag inte. Jag har jobbat hårt och offrat mycket…så jag sa typ direkt att jag kommer. Haha. Men så självklart är det ju egentligen inte.
Var det tuffare än du trodde?
– Jag visste ingenting. Man tänker inte så. Första månaden var bra, allt var nytt…men sen blev det tuffare. Jag ska inte ljuga. Ledarskapet är olika i olika länder. Efter en tid förstår du att ”okej, så här fungerar det här” och då får du acceptera det.
– Jag började väldigt bra, men sen fick jag spela mindre. När jag tänker på det nu, så är det ”lugn nu Maria, du är bara 18 år”. Du vill spela, göra mål och göra det bra. Annars blir det mycket tankar. Du sitter ensam på din soffa i lägenheten och funderar. Långt från tryggheten med mamma och pappa.
– Jag pratade med tränaren och tyckte inte att jag fick några bra svar. Då var det som tuffast. Men jag lärde mig mycket som jag är tacksam över, säger Maria Ólafsdóttir Grós.
Efter Celtic blev det nederländska Fortuna Sittard innan hon förra sommaren skrev på för Linköping FC – och en ny dröm gick i uppfyllelse.
– Allsvenskan är speciell på Island och ända sedan jag var liten har jag velat spela här.
På krokiga vägar tar det 40 minuter från arenan till huset i Söderköping. Där bor numera även mamma och pappa, som med båda barnen i Sverige tog chansen att flytta med.
Nu bor familjen i Söderköping och har fyra islandshästar i stallet.
– Mamma är från Norrköping, men jag skulle säga att det är pappa som har tjatat om det i många år. Det är tufft på vintern på Island när det är mörkt, det snöar och är kallt. Ska du köra från Akureyri till Reykjavik tar det fem timmar.
– Det är klart att jag hade kunnat ha en lägenhet i Linköping, men när mamma och pappa också är här…varför ska vi inte vara tillsammans? Jag har redan missat flera år med dom och uppskattar det mer nu. Om det inte går bra har du familjen nära. Det är en stor skillnad.
Med en isländsk pappa och en svensk mamma kan hon, om det skulle bli aktuellt, välja mellan att spela i A-landslaget för Island eller Sverige.
– Det är märkligt det där. Här känner jag mig mer isländsk, men på Island är jag svenska tjejen.
Pojkvännen David – de har varit tillsammans sedan de var 14 – pluggar på Island och saknas förstås, men annars trivs hon med livet.
– Fotbollen är mitt liv just nu, jag drömmer om att någon gång få spela i landslaget och i engelska ligan. Jag vill plugga, men just nu finns inte riktigt tid för det. Jag tror att jag vill bli advokat, säger Maria Ólafsdóttir Grós.
Hur går det i premiären, förresten?
– Vi vinner med 2–0 eller 3–0.