Kopparvallen tinar sakta upp i marssolen. Vintergruset sopas upp från asfaltsgångarna och ute vid planen snickras det för reklamskyltarna som ska upp inför de kommande U19-landskamperna. Fotbollsgymnasiet har lämnat planen efter sitt morgonpass.
Samtidigt befinner sig A-lagstruppen på träningsläger i Turkiet.
Inne i klubbstugan är det förmiddagsfika för personalen. Torbjörn reser sig från jobbarkompisarna och välkomnar med att servera kaffe i ÅFF-blå muggar och bjuda in i det lilla konferensrummet.
Han har en blå munktröja med 1907-logon (ÅFF:s födelseår) på bröstet. Han vet att vi har kommit för att prata om passionen för fotboll, eller rättare sagt passionen för Åtvidabergs FF. Hur den har kunnat bli så stark.
Allt började 1985 när han följde med grannarna från Tjustbygden till matchen mot Gais.
– De frågade och jag ville följa med. Intresset hade jag från det jag sett på tv. Att se det live var en annan sak. Hur vi vann mot Gais med stjärnan Samir Bakau med 4–0. Jag fastnade för det.
Sedan dess lever han för ÅFF. Från 2010 har han sett ÅFF:s samtliga 120 allsvenska matcher, såväl hemma som borta.
Han brukar säga att han mår som tabellen. Just nu är humöret gott. Senaste förlusten, mot AIK i höstas, är i stort sett glömd. 2–0 till IFK Norrköping i februariderbyt, förlusten mot Degerfors och resultaten i de andra tränings-matcherna tar han inte så hårt.
– Jobbigaste förlusten ifjol var mot Huddinge, när vi åkte ur Svenska cupen.
Han är uppväxt utanför Västervik i den lilla byn Hult med 13 invånare. På fotbollsplanen var Torbjörn användbar på många platser i Blackstad IF:s division VI-lag.
Han är utbildad systemvetare och har jobbat inom it. Nu har han sitt drömjobb på ÅFF-kansliet där han är behjälplig med det mesta, mest välkänd för sina grundliga analyser på hemsidan och i matchprogrammet.
– Man får väl säga att det är ett drömjobb. Det svider att man tar betalt för det, men man måste ju bo, äta och åka hit. Jag skulle aldrig kunna byta till någon annan förening, även om jag skulle få ett anbud med 100 000 kronor i månaden. Det finns inte. ÅFF är en familjemedlem.
Att vara professionell i jobbet och samtidigt en fanatisk supporter kan vara en svår balansgång.
– Det är inte optimalt. Jag hoppas att jag gör mer nytta än skada. ÅFF betyder så oerhört mycket. Jag ställer stora krav på mig själv och min omgivning. Ibland tar också de starka känslorna överhand och då är det svårt att vara professionell.
Torbjörns lidelse för ÅFF är så djup att den präglar hans liv.
Hur stor kan kärleken bli?
– Jag vet inte, svarar han efter en stunds eftertanke.
– För hälsan kan det bli för mycket, så jag mår dåligt. Visst kan det drabba omgivningen. Jag blir deprimerad, knappt kontaktbar och avskärmar mig. Min sambo uppskattar inte min höga röst när det blir för intensivt. Det är svårt att göra något åt det. Är man fantast så är man.
– När vi släpper in mål blir jag oerhört ledsen och besviken, inte på någon speciell, utan just på att vi gör det. Efter en förlust blir jag ledsen. Det sitter i till nästa match. Skulle det bli en ny förlust byggs det på till vi får en seger. Smärtan är minst lika stor som glädjen, men det är inte lika accepterat att prata om det, tycker Torbjörn.
Men det är ju ändå bara en lek?
– Inte för mig. Fotboll är allvar.
Svaret hörs knappt i surret från det lilla rummet med dataservrarna. Men det är kompromisslöst och blicken understryker att det här är inget man skojar om.
När var det som jobbigast?
– 2010, när vi åkte ur allsvenskan. Det året var helt svart, skit rakt igenom.
– Jag visste inte om jag skulle kunna känna glädje igen, men så vann vi premiären borta mot Västerås och visst kunde jag jubla igen. Vi tog oss tillbaka till allsvenskan direkt vilket givetvis var oerhört skönt.
Kaffet har hunnit kallna i muggen, inte ”Tobbes” passion för sitt lag.
Han brinner för matcherna och känslan att vara på plats. Som i näst sista omgången 2009, mot Vasalund på Skytteholms IP, när den allsvenska platsen säkrades.
– Det var helt fantastiskt. Jag hade levt alla helvetes kval när vi var så långt nere som i division III, men jag gav aldrig upp tron på allsvenskan. I varje sekund i 24 år drömde jag om allsvenskan och så blev det äntligen verklighet. Det var fullständigt fantastiskt och det dröjde ett par månader innan jag verkligen kunde fatta att det var sant.
Förra året var turbulent för ÅFF. ”Tobbe” fick huka när det blåste som mest. Ekonomisk kris, strömhopp från styrelsen, Stallet-affären och tunga spelarförluster.
– Det var mycket då. Vi har skurit i kostnaderna och vi måste hålla budget. Det märks på spelartruppen i år, den är bantad och tunnare, men jag tycker ändå att vi har en allsvensk trupp.
Hur blir 2015?
– Det blir prövningens år. Jag har inte samma höga förhoppningar som inför förra året. Först och främst måste vi säkra kontraktet, tycker han.
Den lilla orten med sina 8 000 invånare fortsätter envist att utmana fotbollsetablissemanget i storstäderna.
– Det finns de som säger att det inte ska gå, men det går. Det måste gå. För mig är Åtvid rätt stort, när man kommer från en by på fem kvadratkilometer.
– En del tycker att lag med så lite publik inte ska få vara kvar i allsvenskan. Att skära ned till tio lag tycker jag är ett förkastligt förslag. När vi hade det 1991 och -92 var det ett publiksnitt på 3990, det sämsta sedan 1926.
Årets höjdpunkter är derbymötena med grannklubben IFK Norrköping. De har inte blivit någon större ÅFF-succé de senaste åren.
– Nä, det har gått dåligt en längre tid. I Norrköping har vi inte vunnit sedan 2004 och på Kopparvallen inte sedan 2005 (semifinal i Svenska Cupen), senast i allsvenskan var 1980, säger Torbjörn med ett sifferminne i klass med tennisoraklet Björn Hellberg.
Det borde väl vara ett tacksamt slagläge som lillebror i östgötafotbollen?
– ÅFF är inte lillebror. Det finns inget släktskap mellan oss. Faktum är att de senaste tio åren är det helt jämnt mellan lagen, svarar han.
Lite senare har han plockat fram siffror på det. Oavsett i vilka serier lagen spelat under de tio senaste säsongerna har IFK tagit 433 poäng och ÅFF 433.
– Under de tolv senaste åren har ÅFF tagit några fler poäng och haft lite bättre placeringar, men IFK har en säsong mer i allsvenskan. ÅFF spelade i Uefa-cupen 2006.
Prestigen mellan grannklubbarna blir extra påtaglig när spelare går ”den förbjudna vägen”, som Kristian Bergström, Thomas Olsson, Patrik Kieback, Mattias Flodström och andra har gjort.
I år vill Daniel Sjölund slå sin gamla klubb.
– Ja, hehe. Det är säkert en juste kille, men han är ju inte kvar hos oss. Det blir jobbigt. Inget hat eller så. Men det känns lite extra, säger Torbjörn och knyter ÅFF-halsduken och sätter på ÅFF-mössan när det är fotodags.