Det är inte så kallt, men regnet hänger i luften och det blåser och. . .ja, ärligt talat är det en novemberdag ganska svår att tycka om detta nådens år i pandemins spår. Inte heller för Andreé Jeglertz har 2020 varit i närheten av vad han hade tänkt.
Det allra mest tydliga beviset: ingen OS-fotboll i Tokyo i somras. Som assisterande förbundskapten för Kanada hade han sett fram emot det länge.
– Jag ville vara med på OS, det var viktigt för mig, men när det blev framflyttat ett år så kände jag att. . .nej. Vi har inte haft en samling sedan i mars. Då valde jag att säga upp mig för att hoppa på det här, säger Andreé Jeglertz.
Officiellt tillträder han inte som LFC-tränare förrän efter nyår, men för att träffa alla inblandade och vara med på diverse tester är han i Linköping under veckan och har även hunnit med att leda några träningar innan spelarna går på semester. På planen är det förvånansvärt bra fart, med tanke på många med mer eller mindre tomt i bränsletanken efter en lång och på sitt sätt omtumlande säsong.
Men vad gäller tränaren är det definitivt fulltankat.
Det syns.
På den svarta jackan står för övrigt OU, så det är företrädaren Olof Unogårds gamla.
– Jag kommer med mycket energi eftersom jag kommer till något nytt. Samtidigt kommer spelarna från en tuff säsong och är trötta och slitna. Det gäller att balansera det där. Jag behöver hitta ett sätt att inte förvänta mig för mycket och ha för höga krav.
– Men första intrycket är jättebra. Jag känner att vi har allt på plats. Vi har en fin arena, många duktiga spelare, en tydligare akademi på gång och det är många som jobbar hårt. Det känns hur bra som helst. Jag tycker om att bygga och vi ska se till att få ihop det.
Var ni ska vara om ett år?
– Jag hoppas att vi är bättre. Vad det innebär beror på vilka mål man sätter upp. Det måste vi göra tillsammans. Jag har så klart mina tankar, men just nu är spelarnas analys viktigare än min. Ambitioner finns att slåss om de ädlare medaljerna igen och jag ser stora möjligheter med det här laget.
48-åringen kommer alltså närmast från en sejour som assisterande förbundskapten för Kanadas landslag, men slog igenom som flerfaldig guldcoach under några sällsynt framgångsrika år i Umeå. Mycket har hänt med damfotbollen sedan dess.
– Det går snabbare, spelarna är individuellt skickligare, tränarna är bättre och förutsättningarna har blivit så mycket bättre. Sedan kan man tycka att det borde kunna gå ännu snabbare, men det går att ta steg framåt hela tiden, säger Andreé Jeglertz.
Som tränare, då? Är du annorlunda och bättre?
– Det är svårt att bedöma sig själv, men jag hoppas verkligen att jag är bättre nu. Jag började som tränare 2004 och då var jag väldigt klar och visste jag exakt vad jag skulle göra. Tyckte jag själv. När du har jobbat i 16–17 år så inser du att det inte alls stämmer. Ju längre du jobbar, desto mer inser du att du kan jävligt lite. Erfarenhet ska aldrig underskattas.
Vad är det som lockar?
– Det som triggat mig är hur jag som tränare kan prova så många olika inriktningar som möjligt. Jag har jobbat med landslag, jag har jobbat som klubbtränare i damallsvenskan, herrallsvenskan och division 1, jag har jobbat med tjejer och killar, varit på EM och VM och. . .ja, det är dit jag vill komma.
– Det händer så mycket i det här yrket och ibland dyker det upp uppdrag där du känner att ”wow, det här är jättespännande, det här vill jag vara med om”.
Och det kände du med LFC?
– Exakt.