Pierre på jobbet som säljare på K-bygg. Det är många kunder i butiken som vill snacka fotboll. "Gubbarna har lärt sig att jag sitter här nu, på gott och ont", säger Pierre.
Den första frågan löd: "Vill du sitta med i vår sportgrupp?"
Svaret:
"Nej, jag vill köra det här racet själv, annars får det vara."
Så blev det. Pierre Johansson är sedan vintern 2023 sportchef i division 2-klubben Åtvidabergs FF, med uppdraget att försöka lotsa upp klassikern i seriesystemet.
Det är förstås ett lagarbete i grunden, men det är Pierre som styr den sportsliga riktningen och som formar truppen, anlitar ledare, och har ansvar för resultaten.
Häftig och glamourfylld uppgift om du lirar Football Manager på datorn och kan skratta åt dina misstag eller trycka på "omstart", men något helt annat där ute i verkligheten – i synnerhet om du tillhör en division 2-klubb.
Real Madrids sportchef åker inte runt på loppmarknader och letar möbler till sina nyförvärv.
Det gör Pierre.
– Det såg jag kanske inte framför mig när jag tackade ja till det här, att jag skulle bära sängar och möblera lägenheter. Vet att min fru tidigt sa till mig, "Börja inte med det där, det ska väl inte du hålla på med?". Nä, men vem ska då göra det? ÅFF har inga anställda och då får man göra lite av allt, och ofta sånt som inte nämns med en bokstav i min arbetsbeskrivning.
Pierre Johansson ler. Det ryker ur pappersmuggen med kaffe, där vi sitter på hans säljarkontor på K-bygg i Åtvidaberg.
Det är alltså hans ordinarie jobb. Sportchefssysslan är bara något han har vid sidan av, en hobby som ger några tusenlappar extra i månaden. Ungefär det som spelarna har på division 2-nivå.
Utslaget på den tid som Pierre lägger ner på ÅFF och fotbollen så är det egentligen uselt betalt. Men fotbollskärlek går samtidigt inte att mäta i pengar.
– Det är som ett extra heltidsjobb och jag skulle lätt kunna ha en assistent också. Det finns hur mycket som helst att göra som jag inte hinner. I november, december kan jag ha 100 samtal och sms om dagen som rör fotbollen, varav merparten måste ske på kvällstid. Så här års är det lugnare ... nu kanske det bara är typ 30-40. Det är samtidigt otroligt kul och jag har valt det själv, plus att det blir vad man gör det till. Vill man göra det bra så får man se till att vara tillgänglig hela tiden.
(Ring! Mobilen ljuder som om samtalet vore beställt)
– Ah, det är bara Beurling. Vi pratas vid jäkligt ofta och är goda vänner. Det vore kul att köra något ihop någon gång, tror det skulle bli bra.
En minut senare är samtalet med polaren, tillika Motalatränaren Jesper Beurling, över. En arbetskamrat kikar in med ett kakfat handen.
– Hur ofta jag tänker på ÅFF och fotbollen? Det finns med där hela tiden dygnet runt. Samtidigt när jag sitter här är det minst åtta timmar varje dag som jag har fokus på mitt civila jobb, men det är klart att fotbollen alltid är nära.
Under själva matcherna är Pierre rätt lugn, enligt egen utsago. Det är värre före avspark. Då är han förmodligen mest nervös på hela Kopparvallen.
Han har ofta kontakt med sportchefer i andra klubbar, inte sällan på liknande nivå, och han fick tidigt ett råd som gjorde intryck och tände en varningslampa.
– En av de första jag pratade med tryckte på det, att ta det lugnt och inte fastna i bubblan. Honom hade det här kostat ett äktenskap, men han hade å andra sidan hållit på i nio år. Jag lovar, där ska inte jag hamna, det aktar jag mig för.
– Samtidigt är det klart att Sara drar ett extremt stort lass där hemma. Men hon har varit med hela vägen och vi pratar igenom det inför varje år, är det värt det? Hittills har det funkat och Sara vet att jag tycker det är svinkul och att jag brinner för det. Och hon är dessutom från Åtvid och alltid själv varit fotbollsintresserad. Sedan är det klart att det är jobbigt ibland då jag nästan aldrig kan hämta barnen efter jobbet för då är man på Kopparvallen. Eller att när man väl kan hämta barnen på förskolan inte kommer ihåg vilken av dörrarna man ska gå in i. Då får man sig en tankeställare, men jag försöker också vara desto mer aktiv och närvarande med familjen när jag är hemma.
Ofta, direkt efter det civila jobbet, drar Pierre ner till Kopparvallen.
Som säljare på ett byggvaruhus hyfsat centralt i Åtvid har han en kontorsdörr där människor ofta sticker in huvudet och vill prata – och då inte nödvändigtvis om virket till nästa bygge.
– Det finns fortfarande ett extremt engagemang för ÅFF på orten och gubbarna har lärt sig att jag sitter här. Både på gott och ont, hehe. Det är många som vill prata fotboll och kanske särskilt mycket när vi förlorat, då är det inte svinkul alltid. Men i grunden är det förstås underbart att så många bryr sig om ÅFF.
Ert uttalade mål är en återkomst till Superettan – hur pass rimligt mål känner du att det är i dag?
– Ja, till hundra procent. Men det är lång väg dit, vi måste bli bättre på att utveckla hela organisationen och det är den svåra biten. Men kolla på Mjällby, de var nere i skiten 2017 då jag tror de hade tre anställda. Nu är de 30 och leder allsvenskan. Hur har de gjort? I vilken ände ska man börja. Jag vill väldigt gärna åka dit på studiebesök och höra, för vi är i grunden två rätt lika föreningar.
– Ska vi chansa, anställa två säljare fast vi egentligen inte har råd och hoppas att det betalar sig på sikt? Eller ska man satsa på akademin, utveckla talanger och förhoppningsvis sälja en ung spelare för fem miljoner varje år. Eller ska man bara vänta och hoppas på det bästa, anpassat efter det man har i dag. Det är jäkligt svårt och det är resurserna som är emot oss, att vi inte ska lyckas. Samtidigt, för nio år sen så omsatte ÅFF 30 miljoner, så det går här också, säger Pierre som samtidigt menar att ÅFF har en del att bevisa efter de senaste åren då det saknats en lokal prägel på laget och nyförvärven.
Där tycker han ändå att det hänt saker i år och pekar på tillskott som David Ström och Adam Samuelsson från Mjölby AI samt Anton Skogö från Hemgårdarna.
Och så förstås, den omtalade återvändaren Haris Radetinac, 39.
Pierre hyllar Haris Radetinac. "Jag är sjukt imponerad över det drivet som han visat. På planen absolut, men inte minst vid sidan av."
– Haris brinner verkligen, som vilken 24-åring som helst. Han har inte missat en träning och är ett sånt jäkla föredöme.
– Vi kommer till Botkyrka, en skolplan i en förort och det är typ 150 pers i publiken, i svinkall blåst. Då stod jag på läktaren och tänkte - vad f-n vill Haris vara här för? Men så tänker inte han, han är hundraprocentigt påkopplad hela tiden, hjälper alla. Till alla som bidragit till den värvningen vill jag säga, han är värd varenda öre. Så är det.
Sportchefen har heller inte hymlat med att han ser serieseger som ett rimligt mål för den här säsongen. Truppen är han helnöjd med.
– Vi har flera spelare som kommer att nå eliten, det kan jag säga redan nu, och förhoppningsvis blir det här i ÅFF.
En av många "promenader" på Kopparvallens konstgräs. "Jag gillar inte matchdagar, är extremt nervös innan match".