Året var 2012. Den damallsvenska säsongen var slut och Petra Johansson (dåvarande Larsson) valde att testa på proffslivet i Australien under hösten med Melbourne. Samtidigt som kontraktet skrevs på för laget i W-League skrevs också ett nytt kontrakt med Linköping FC till den kommande damallsvenska säsongen. Men när Johansson kom hem var det något i kroppen som inte stod rätt till. Hon hade gått upp 10-12 kilo på kort tid och läkarna visste inte vad problemet var.
– Hälsenorna gjorde ont, jag var inte lika snabb och då är du inte heller en lika bra fotbollsspelare. Under våren tränade jag på som vanligt men det gick inte så bra som det brukade göra. Jag sjukskrev mig i maj för att få reda på vad det var, berättar 31-åringen.
Då var Martin Sjögren tränare för LFC och på grund av att Johansson inte kom upp till den tidigare nivån gav han henne också begränsat med speltid.
– Det är aldrig kul att bli petad och man vill ju spela såklart. Vad jag minns var jag såklart besviken av att inte få spela men också förstående, berättar Johansson.
Till säsongen efter fick hon inget nytt kontrakt med Linköping och hon var tvungen att ta karriären vidare i en annan klubb.
– När Martin (Sjögren) sa det blev jag såklart ledsen. Kanske inte för fotbollens skull utan för att jag blev stressad över livet i övrigt. Jag hade bott i Linköping i hela mitt vuxna liv och bara att fundera över var jag skulle bo då gjorde mig stressad.
Fotbollsäventyret gick dock vidare till Kvarnsveden i elitettan och sedan till damallsvenska Eskilstuna. Kontakt med LFC hade hon vid enstaka tillfälle – men något kontraktförslag lades aldrig fram och många var undrandes över varför hon satt och pendlade till Eskilstuna när hon bodde kvar i Linköping.
– Ett år efter att jag hade lämnat Linköping ville Martin (Sjögren) ha mig tillbaka och sa att jag skulle bli en viktig spelare på olika sätt. Han skulle höra av sig kommande vecka efter styrelsemötet. Men vi får se... Jag hoppas att han hör av sig snart. För han har inte hört av sig än, säger Johansson och skrattar innan tonen blir lite allvarlig på nytt.
– Då blev jag lite besviken på föreningen. Och det var ju Martin som representerade föreningen just då.
Men nu – sju år senare – är hon äntligen tillbaka.
– Det känns väldigt bra. Jag har trivts bra i Eskilstuna men det blir en annan sak att spela i laget och staden man bor i. Jag har bott här i 14 år så det känns som jag kommit hem. Jag är verkligen lycklig när jag går till träningen. Allt känns lätt och positivt.
Hur länge till tror du att du kommer spela fotboll?
– Jag hoppas inte att jag kommer sluta nu. Jag vill gärna spela i flera år till och känner att kroppen håller. Det är väldigt kul och jag har extremt mycket motivation. Sedan har man extra mycket tid över nu när man inte behöver pendla fyra timmar med tåg varje dag också, säger hon nöjt.
Ser du någon skillnad mellan Linköping då och nu?
– En enorm skillnad men också väldigt likt. Bara Emma Lennartsson är kvar sedan senast jag var här. Det är klart att det händer många saker i en förening på sju år. Man spelar en annan slags fotboll nu med två nya tränare. Sen tror jag att man ser andra saker i en förening när man snart är 32 än när man är 17. Så det är svårt att jämföra.