Russell Mwafulirwas livshistoria är svår att värja sig mot.
Men motgångarna och besvikelserna som IFK Norrköpings före detta anfallare upplevt, på och utanför fotbollsplanen, är knepiga att få ihop med den lättsamma framtoningen.
37-åringen från Malawi har hela tiden nära till skratt, och det finns inte någon anledning att ifrågasätta om han är uppriktig när han säger att han är lycklig.
– Jag är positiv. Du kan fråga vem som helst, det är så jag är, säger Russell och sätter händerna runt den rykande kaffemuggen.
En ödmjuk, nästan blyg person, som kom in med en annan sorts fysik i IFK-anfallet är minnet som lever kvar.
Den trygga uppspelspunkten som hade en sällsynt vass förmåga att suga ned bollen på bröstet.
A-landslagsmannen som bland annat spelade i Afrikanska Mästerskapen 2010.
Och inte minst: spelaren med det luriga efternamnet.
Sommaren 2008 när nykomlingen IFK Norrköping sladdade i allsvenskan fyllde Mats Jingblad på truppen med Russell Mwafulirwa – men det räckte inte för att hänga kvar.
Kamraterna hade inget att hämta en rörig säsong – det blev bara fyra segrar på 30 matcher – och även om Mwafulirwas 18 mål på 53 seriematcher i IFK-tröjan är ett helt okej facit, var det en sargad forward som fick söka sig vidare när kontraktet gick ut.
Opererad för en benskada 2009 där läkarna placerade in skruvar i smalbenet.
Avslitet korsband 2010.
När Mwafulirwa sedan skrev på för Sleipner rök korsbandet i det andra knäet.
– Konstgräset...jag tror att det var anledningen. Jag var van att spela på gräs och nu alternerade vi med matcher på konstgräs och gräs. Det blev en påfrestning, tror Russell.
Efter säsongen 2011 fick han inte förnyat förtroende i Janne Anderssons allsvenska lag, men nu nio år senare, sitter malawiern på ett café i centrala Norrköping och berättar vad som för honom tillbaka.
Mwafulirwa kallar det själv för en nystart men fotbollen är lika viktig, kanske ännu viktigare än tidigare, när 37-åringen vill förverkliga sina drömmar.
– Mitt mål är att bli tränare. Jag vill gå en tränarutbildning och skaffa ett jobb. Fotboll är min passion, jag vill ge tillbaka. Jag kom till Norrköping för folket här får mig att må bra, förklarar Mwafulirwa.
Även om Sverige och Norrköping ligger honom nära hjärtat, är det ingen enkel omställning.
– Jag startar ett nytt liv men det är jobbigt att inte vara nära mina barn, de är i Sydafrika.
Skador, familjen och flytten hit: har det varit tufft?
– Ja, det har varit tufft. Men det gör att man blir stark, det ger extra styrka. Jag måste jobba hårt för min egen skull och för min familj och med det menar jag mina barn. Jag måste jobba hårt så de kan leva det liv de vill leva. Mina föräldrar och min bror dog unga. Jag fick klara mig själv, men det har hjälpt mig senare i livet, säger Russell.
Har du känt dig nere?
Russell lutar sig bakåt på stolen och placerar armarna i kors innan han svarar:
– Nej. Jag är alltid positiv. Om du frågar alla runt IFK så får du höra att jag aldrig varit missnöjd. Det fanns en besvikelse när jag var skadad. Det var en besvikelse när jag fick lämna IFK men det kanske skedde av en anledning. Relationen mellan mig och IFK kanske inte hade varit bra om jag stannat längre. Det handlar om balans.
Får du stanna i Sverige?
– Jag hoppas det. Får jag ett jobb och kan börja en tränarutbildning är det en bra start.
Får du hjälp?
– Det är svårt, jag försöker lära mig svenska. Om jag kan få ett jobb, är chansen större hos myndigheterna att jag får tillstånd på längre sikt. Jag känner stöd och har skaffat mig vänner. Billy och Dennis Pettersson och Thomas Lindh (före detta Magnusson) har funnits där. Och Dale Reese – han har ett hjärta av ett lejon. Jag är verkligen tacksam, säger Russell om idrottsskadeterapeuten.
Är du rädd att de ska säga nej?
– Ja, men jag hoppas på det bästa.
Är det jobbigt att vara så långt ifrån dina barn?
– Ja, men vi har bra kontakt. Min son är en bra spelare. Han tränar på egen hand, när han var ung hade han sina idoler i Cristiano Ronaldo och Neymar. Jag sa till honom: "en dag när du kommer till Europa ska jag försöka se till att du får visa upp dig". Jag skulle vilja att du får träffa dina idoler. Då sa han: "Nej, jag vill vara som du pappa". Det var hjärtskärande.
Är du nöjd med vad du gjorde i IFK?
– Skadorna var inte roliga. Jag tror att det var för konstgräset. Jag var van vid att spela på gräs. Det är tufft att komma till ställen i Europa. Det fick jag uppleva som spelare. Det är inte alls samma vänliga personer som här. Jag har känt mig väl omhändertagen från första dagen. IFK är som en familj, säger Mwafulirwa.
Efter andra knäskadan, strax efter att han blev klar för Sleipner, återvände Russell till Malawi och hade en roll som tränare i ett universitetslag.
Det öppnade på allvar upp ögonen att starta en egen tränarkarriär.
– Du kan inte ta dig från scratch till att få ett stort jobb. Det förstår jag. Du får börja med ungdomsfotboll och ta dig uppåt, men för mig handlar det om relationen mellan coach och spelare. Om du har en bra relation, då får du resultat från spelarna. De spelar för dig och springer de extra meterna för dig. Det är vad min erfarenhet säger.
– Jag tror att jag skulle kunna bli en bra coach. Min dröm är att en dag träna IFK, säger Russell.
Och berättar om ett minne från ett möte han hade med IFK-ordföranden Peter Hunt.
– Jag kommer ihåg att jag sa till honom att vi skulle gå upp. Då var vi i superettan. Jag trodde så mycket på spelarna. Vi hade egna och unga spelare som Christoffer Nyman, Riki Cakic och Christopher Telo. Imad Khalili hade kommit till klubben och är en bra spelare. Jag hängde med Daniel Bamberg. IFK är en familj, man är alltid tillsammans. Det var en känsla som är unik på den här nivån. Om de har kvar den är det en ljus framtid för IFK.
Ute på Drottninggatan rullar spårvagnen förbi. Solen ligger på och Russell Mwafulirwa drar ned skärmen på kepsen.
Vi går gemensamt upp mot stadsbiblioteket där jag har bokat in att möta Jens Gustafsson.
– Jag minns att jag mötte dig, när jag spelade i Falkenberg, säger IFK-managern.
Ex-anfallarens breda leende säger allt.
Även om sejouren i IFK Norrköping innebar allsvensk degradering och tunga skador var det en tid som Russell Mwafulirwa älskade.
Och som förde honom tillbaka.
