– Det finns inget mer triggande än om någon säger att ”äh, det där tror jag inte att du klarar av”. Då är det som om en eld tänds inom mig. Varför skulle det inte och framförallt: vem är du att säga att jag inte kan?
Det är en alldeles ljuvlig vårdag när vi träffas på Linköping arena. Solen skiner, det blåser nästan inte alls och plötsligt känns inte sommaren lika långt borta. 32-åringen slår sig ned i ett avbytarbåsen med en kopp kaffe och blickar ut över arenan där hon varit många gånger tidigare.
Som motståndare.
– Om du visste hur många gånger som jag flugit upp från bänken och slagit i huvudet här, säger hon och skrattar.
Efter fyra guld och lika många äventyr i Champions league har Malin Levenstad lämnat Malmö och Rosengård för Linköping och LFC. Ett stort steg, en flytt på 40 mil, men också ett uppbrott som innebär att hon numera bara är tränare. Inte spelare och tränare.
Mycket nytt på en och samma gång.
– Jag har inget att klaga på. En väldigt intensiv, men bra första tid. Över alla förväntningar och då var de ändå höga, säger hon.
Fanns det någon oro?
– Ja, det ska jag ärligt säga. Att inte kunna kombinera fotbollen med tryggheten att ha familj och vänner nära, att komma till något nytt efter 20 år i samma förening och att sluta spela. Men för mig var det ett viktigt steg att ta. För att inte säga nödvändigt. På alla plan.
Utveckla.
– Har du varit så länge i samma miljö så blir det till slut den enda sanningen. Men det finns faktiskt andra sätt att göra saker på som också är bra. Jag är alldeles för ung för att fastna i mönster. Jag behöver utsättas för många olika saker och prövningar för att se vad som funkar.
– Jag älskar utmaningar och gillar att vara i obekväma situationer där folk är ifrågasättande och kraven höga, säger Malin Levenstad, som tillsammans med Andreé Jeglertz ska ta LFC närmare svensktoppen och ut i Europa.
– Vi har valt att jobba med ett väldigt öppet klimat, där vi varvar mycket och ständigt bollar tankar och idéer. Det har varit häftigt och lärorikt. Andreé bestämmer, inget snack om saken, men han är prestigelös och ger aldrig sken av att mina åsikter inte är viktiga.
I juni 2014 spelade hon sin sista match i AIK innan hon slutade. Trodde hon. 14 april 2019 var hon tillbaka, då i startelvan för Rosengård efter 1771 dagar utan allsvensk fotboll. Den säsongen spelade Levenstad i stort sett varje minut, medan det i fjol blev 15 allsvenska matcher varav nio från start för landslagsmeriterade försvararen som under en kortare period även var huvudtränare i klubben.
– När jag bestämde mig för att försöka komma tillbaka som spelare var det många som sa att det hade gått för lång tid. Så drog jag hälsenan direkt och då var det ännu fler som tvivlade. Bara känslan att få motbevisa sånt är värt allt slit och alla timmar på gymmet.
– På slutet har jag verkligen njutit av fotbollen på ett annat sätt. Det var inget som stressade mig. Jag bara spelade. Jag kunde bli utsatt för hur hög press som helst som mittback, men vad var det värsta som kunde hända?
Vad av det tar du med dig i ledarskapet?
– Passionen för fotboll. Pressen kommer alltid att finnas där, men hur kan du vända den till något du gillar? Och för skadade spelare…om jag kunde vara borta i 4,5 år så går det att komma tillbaka efter en knäskada. Visst, det är skitjobbigt, men det går.
Har du förlikat dig med tanken att inte spela mer?
– Inte så att jag sörjer det varje dag, men det är jobbigt att inse att den tiden är förbi. Jag vill, men kan inte. Kroppen skriker ut att det får räcka. 2014 kunde jag, men ville inte. Sen hade jag två år nästan helt utan fotboll. Jag behövde komma bort och utan den pausen hade jag inte suttit här som tränare i dag, säger Malin Levenstad.
Sakta men säkert kom lusten tillbaka – och en växande känsla att överbevisa eventuella tvivlare.
– Fotbollen är väldigt, väldigt viktig, men jag har distansen och har aldrig identifierat mig själv som bara fotbollsspelare.
Det är nog inte alla som känner så.
– Jag tror att det finns superstora risker med det. Du ser det på många som slutar…vem är de då? Som fotbollsspelare får du nästan aldrig frågan hur du mår, utan bara hur det går. Men det är människor som är bra på fotboll och inte tvärtom. Det tycker jag är viktigt.
Flytten och nya uppdraget i Linköping är ett steg på vägen för att bli huvudtränare. Gärna på hög nivå -- på herrsidan.
– Som tjej på hög nivå i herrfotbollen skulle du vara extremt ifrågasatt. Kommer det verkligen att gå? Ja, varför skulle det inte gå? Inte så att jag vill lämna damfotbollen, det är mer att det hade varit häftigt att komma in i en värld med nya prövningar. Men då krävs att jag blir så bra att jag kan ifrågasättas för varje steg jag tar.
Det finns inte många kvinnliga huvudtränare i damallsvenskan heller.
– Vi får inte hamna i att det ska vara tjejer till varje pris. Det finns mycket viktigt att jobba med när det gäller jämställdhet, men klubbarna ska leta efter de bästa. Är det en tjej ska hon definitivt få jobbet, men inte för att hon är tjej.
Mycket har hänt med damfotbollen under senaste åren. Som knatte gjorde Malin Levenstad sina första mål i Malmö FF och säger själv att hon är ljusblå i hjärtat. När nu stormrika MFF gör en satsning också på damerna är det ett tecken i tiden.
– Svensk damfotboll behöver inse att vi inte kan göra samma saker som för åtta år sedan. Tar vi oss till semifinal i Champions league nu så gör vi det inte på samma premisser som vi gjorde då.
– Då kom de stora stjärnorna till oss, nu behöver vi bygga spelarna som kommer att bli stjärnor utomlands. Första steget är att acceptera att det är så verkligheten ser ut. Ekonomiskt kan vi inte slå ut de stora europeiska klubbarna.
Tränaren säger själv att hon är dålig förlorare och att vinna är allt. Allt. Men det var ännu mer påtagligt tidigare.
Hon skrattar och säger:
– Nu börjar jag se tjusningen av en process och hur tar man sig till målet. Så har jag aldrig tänkt innan när det var skit samma hur vi tar oss till målet, bara vi vinner. Jag gillar LFC:s tankar att bygga över tid, men kommer aldrig vara okej med att förlora en match. I min värld ska det brinna i ögonen även om du spelar fyra mot fyra på träning.
18 april är det allsvensk premiär. Mot Rosengård.
– Klart att det kommer att bli en speciell match, men jag ser verkligen fram emot det.
Och att få vinna.
– Så klart.
Det går säkert.