”Jag vill vara bäst.” En enkel mening. Men väldigt viktig. Rent av avgörande för en toppidrottare. Max Hrelja uttalar den med skön självklarhet.
Vi slår oss ned högt upp på läktaren på Linköpings friidrottsarena. Lugnet har lagt sig över löparbanorna och den gröna innerplanen. Alldeles nyss sprangs, hoppades och skuttades det för fullt i LGIF:s friidrottsskola. Första dagen i andra veckan är över och Max pustar ut.
– Vilken fart! Men det är roligt, barnen är roliga, säger han. Vi testar alla grenar som finns, och så ska vi avsluta med tävling och lite vattenkrig.
Numera är Max ledare och kan bland annat lära ut vad som krävs för att bli landets främsta häcklöpare. Åtta år har gått sedan han själv testade friidrott för första gången, som 9-åring.
– När jag var liten kunde jag aldrig vara still, och jag gillade att springa. Dessutom har jag alltid tyckt att det är kul att kolla på friidrott på tv.
Att Max skulle hålla till på löparbanorna var alltså naturligt. De första åren ägnade han åt att springa 60 meter och hoppa längd.
– Det var roligt att springa snabbt. Men så fick jag testa att hoppa över häckar också och då blev det ännu roligare.
Från 15 års ålder är det tillåtet att tävla i SM i friidrott. Max tog förstås chansen direkt och sedan dess har han vunnit samtliga svenska mästerskap i häcklöpning han ställt upp i.
Därtill räknar han in två guldmedaljer på 100 meter och tre silver på 60 meter.
För drygt ett år sedan fick han nys om att ungdoms-VM skulle arrangeras i Colombia 2015.
Redan då ställde han in siktet.
– Jag har tränat för det här hela vintern. Därför var det extra skönt att klara kvalgränsen i början av utomhussäsongen.
Just det. Max slog till med 13,81 sekunder vid en tävling i Danmark i maj. Och ett par veckor senare sprang han ytterligare en gång under kvalgränsen vilket övertygade landslagsledningen som gav honom en plats till världsmästerskapen.
– Nyligen sprang jag 200 meter vid en tävling och slog personligt rekord ganska rejält, så formen är på väg. Just den sträckan är en bra värdemätare för den kan jämföras med ansträngningen som krävs för att springa 110 meter häck, säger han.
Den 8 juli lämnar Max och övriga landslaget, där bland andra diskuskastaren Anna Karlsson från Motala AIF ingår, svensk mark och styr mot Colombia.
Känslan?
– Riktigt stort. En ära. Jag har haft VM i fokus länge nu och sett det som en jävligt häftig grej att vara med om.
Och målet?
– Att gå till semifinal och slå personligt rekord.
– Sedan tar jag det där-ifrån ...
Vi lämnar läktaren och går ner på banan. Max är sin egen tränare för dagen. Han ställer ut häckarna och förklarar att han ska träna just ett häckpass. Det betyder att han fokuserar mest på att få upp fart i inledningen av själva loppet.
Snabbheten är hans styrka. På sträckorna mellan häckarna är det inte många som tar honom. 13,81 är förresten en tid som skulle stå sig bra även i svenska seniorsammanhang. Och den placerar honom bland de fyra främsta i Europa i ungdomsklassen. Men sådana uppgifter får man nästan dra ur honom.
Han skrattar lite.
– Nja, jag är väl rätt ödmjuk. Det första jag säger när jag kommer till skolan på måndagar är inte hur det gick i helgens tävling. Folk får fråga om de undrar.
Ingen vän av stora ord alltså. Och just därför är det extra lätt att tro honom när han pratar om sina mål.
– Visst är det en bit till EM och VM, men jag brinner för friidrotten och jag tänker alltid på träningen. Får jag bara fortsätta träna och vara skadefri så kommer det att bli bra.
– Man vill ju vara bäst liksom.