Hur som helst, foten är tejpad för den där extra säkerheten och stadgan som det ger.
Knäet är lite slitet, säger Carolina Klüft.
-- Det svullnar om jag anstränger det och då rör det sig inte riktigt som det ska och det kan kännas lite obehagligt.
Men farligt? Nej.
Klüft är säker på att hon inte riskerar något med sin finnkamp. Den består av längd och fyra löpningar. Ingen höjd till exempel. Det skulle ha kunnat påfresta knä och fot för mycket.
Inte heller tänker hon ta det försiktigt.
-- Det finns bara ett läge, säger hon. Man kan inte satsa halvdant.
Landskampen är förmodligen Carolina Klüfts sista tävling fört säsongen. Kanske blir det stafett-SM. Kanske. Mer definitiv än så blir hon inte.
-- Efter det här får jag känna hur kropp och själ mår, säger hon.
Och efter Göteborg börjar ju rehabiliteringen av skadorna i fot och knä. Det ska också få sin tid.
Någon tanke på att krympa årets finnkamp ytterligare (förra året hann hon med sju grenar och var redo för nummer åtta om så skulle behövas) har hon inte haft.
Det här är ju en av säsongens höjdpunkter, tycker hon.
ºCarolina Klüft, Stefan Holm, och Kajsa Bergqvist vet det redan. Tommi Evilä, finländsk längdhoppare har precis förstått.
Folkets kärlek känns:
-- Jag är röd på ryggen av alla ryggdunkar, säger Evilä, bronsmedaljör i VM och färsk folkhjälte.
Han är i Göteborg för hoppa i Finnkampen och kommer till fredagens presskonferens lite senare än de andra.
För Tommi Evilä finns lagkänsla och kamratskap i hjärtat, men i hjärnan har han en annan tanke: Han ska hoppa långt.
-- 8,35 kanske. Det här är ett bra ställe att hoppa långt på, säger Evilä.
I regnet i VM i Helsingfors gjorde han 8,25 och inget har varit sig likt sedan dess.