"Jag skulle kämpa på och gå framåt"

Löven har fallit från träden i Linköping och vi slår oss ner på den lilla muren som ramar in parken utanför domkyrkan. Sadeq Mousavi berättar om flykten från Iran och resan som tog honom till Sverige.

– Jag är född i Afghanistan men flyttade till Iran när jag var barn. Det var svårt för afghaner att leva i Iran. Efter man fyllt 15 år blev det ännu svårare och om polisen eller militären stöter på en frågar de om id-kort. Och när man inte har något id-kort... då skickas man tillbaka till Afghanistan. Jag kan inte bo där på grund av att min pappa har många fiender där. Min pappa var militär i Afghanistan och krigade mot talibanerna. Nu letar de efter honom och därför flydde familjen till Iran. Både min pappa och jag skulle bli dödade ifall vi återvände dit. Samtidigt hade jag inget liv i Iran och det fanns en risk att de skulle skicka tillbaka mig till Afghanistan, vilket skulle betyda döden. Så jag flydde först till Turkiet för att sedan åka vidare till Sverige, berättar Maousavi.

Nu har han bott i Linköping sedan december 2015 och byggt upp ett liv här. Han har själv startat Linköping Kentys futsal-lag som nu spelar i division 1. Till en början letade han efter en tränare som kunde leda laget – men det slutade med att han själv blev spelande tränare. Det har gått bra för klubben som fick ta klivet upp från division 2 till division 1 den här säsongen och har nu också påbörjat ett samarbete tillsammans med elitlaget KFUM Linköping.

– Jag började spela fotboll i AFK som då hade ett samarbete med Kenty. Där var Patrik Stålhammar min tränare. Jag berättade för honom att jag hade en dröm om att spela futsal. Jag sa att jag behövde en person eller förening som kunde hjälpa mig och vara ett stöd för laget. Patrik sa att han gärna hjälpte mig och att jag bara skulle köra på, säger Mousavi och ler.

Antalet utövare i laget har ökat sedan starten och nu är det 16 spelare som är aktiva – där stommen är flyktingar.

– Vi kämpar för att gå uppåt och för att till slut bli ett elitlag. Vi behöver dock fortfarande mycket hjälp. Vi har många drömmar som vi vill nå. Vi kämpar för att bli bättre och bättre varje dag. Samtidigt har det varit svårt till en början eftersom vi inte har familj och vänner här. Men vi ska fortsätta kämpa, trots att det är svårt.

Han har nu bott här i tre år och hans nära vänner har fått uppehållstillstånd. Det har dock inte Sadeq fått. Hans största dröm är få stanna i Sverige, fortsätta engagera sig i Kenty och gå klart sin VVS-utbildning för att kunna börja jobba.

– Här kan man kämpa hur hårt man vill och ingen försöker stoppa dig. Men i Iran och Afghanistan är det så. Om du kämpar för att bli bättre finns det alltid någon som vill förstöra för dig. Jag förstår inte varför. Här i Sverige får man istället hjälp för att uppnå sina drömmar. Kolla bara på när jag bad Patrik Stålhammar om hjälp... Sedan var det flera som hjälpte till. Jag trivs och är jättetacksam, säger Mousavi.

Vad händer med din ansökan om uppehållstillstånd nu då?

– Jag ansökte och fick avslag och nu har jag sökt igen genom den nya gymnasie­lagen. Om jag får avslag där vet jag inte vad som händer. Det är jättejobbigt, säger Mousavi och tystnar. Han tittar med en tom blick ut över löven i parken. Han är tyst i några sekunder för att sedan fortsätta.

– Ibland tänker jag på det. Men jag har inget svar. Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan och jag kan inte åka till Iran heller. Om de säger att jag inte får stanna... det handlar om mitt liv. Jag har varit här i tre år nu och vet inte hur länge jag kommer få vänta.

Om du får beskedet att du får stanna. Vad ser du för framtid här?

– När jag kom hit bestämde jag mig för att kämpa. Jag var såklart deppig när jag kom hit, men bestämde mig för att jag inte skulle bli sittande hemma eller sova bort dagarna – utan jag skulle kämpa på och gå framåt. Nu har jag gjort det och är nöjd med mig själv. Jag är stolt. Mitt mål nu är att bli en bra futsal-spelare och kanske kunna spela i landslaget. Nu har jag spelat med KFUM Linköping och tänker att jag kan bli bättre och bättre. Jag är 18 år och har mycket tid på mig att bli bättre, säger Mousavi och fortsätter:

– Jag trivs bra i skolan och det går bra där, men man kan alltid bli bättre. Jag vill bli bättre och utvecklas i skolan och även förbättra min svenska.