Delar av motorbanan Sviestad har förvandlats till något som liknar en färgglad campingplats. Tälten står sida vid sida men rymmer inte brassestolar och hopfällbara bord, utan vagnar med gokarts i mekarvänlig höjd. Ljudet är öronbedövande när motorerna testas.
Förarna i klassen Mini står uppställda för start i andra kvalheatet. Man tävlar om positionerna i förfinalen och därefter i finalen. Så gick det till i samtliga klasser som kördes i helgen; Micro, Mini, Junior 60, KZ2, DD2, Rotax junior, Rotax Max och Sport 2000.
Mini-förarna, som är mellan 10 och 14 år, kör tio varv. Bilarna är utrustade med motorer på 95cc och har en topphastighet på 100-110 kilometer i timman.
Direkt efter loppet vägs de fem främsta ekipagen för att kontrollera att ingen fuskar med vikten. 120 kilo gäller, inte mindre.
William Kärki från hemmaklubben Linköpings motorsällskap rattar in sin gokart i ledet. Han vet inte vilken plats han slutade på i loppet, men det spelar inte så stor roll. Han har redan nått sitt mål för helgen.
– Jag slog mitt personbästa i första kvalheatet med en sekund så jag är nöjd, säger han.
William fyller 12 år senare i höst och har kört gokart sedan han var sju. Föga förvånande är det farten han gillar allra bäst.
– Det och alla kompisar man får inom sporten.
Han visar utrustningen, skyddskläderna och berättar lite om hur bilen fungerar.
– I går kväll var jag så nervös att jag knappt kunde sova. Men det släppte under första träningen, berättar han.
Inför finalen har han nya personrekord i sikte. Att vinna är inte det allra viktigaste.
Utan?
– Jag vill ha roligt!
Kort senare rullar Isabell Anderberg in sin gokart i sitt tält. Hon hade lagom roligt i sitt nyligen avslutade kvalrace i klassen Rotax Max för förare från 15 år och uppåt.
– Ett par bilar krokade ihop framför mig och jag hade ingen stans att ta vägen, säger hon. Jag fastnade och då är det inte mycket annat att göra än att försöka jaga.
Hur känns det?
– Man får försöka bli lite extra taggad och låta hornen växa ut. Samtidigt gäller det att behålla lugnet och inte börja köra aggressivt för då är det lätt att däcken blir överhettade och då går det inte fort i alla fall.
Pappa Björn konstaterar att Isabell kom ur starten som 26:e bil, men plockade till 15:e plats.
– Helt okej, bestämmer hon.
Och än mer glädjande är att hon och pappa har hittat farten i bilen igen, efter en kämpig säsong.
– Det har inte gått så fort som jag har velat tidigare, men nu känns det bra. Vi har jobbat med min körning och hittat balansen i chassit. Det är viktigt för att jag ska kunna gå genom kurvorna så tätt som möjligt utan att behöva korrigera med ratten.
Av det 30 deltagare starka starfältet är bara tre tjejer. Det stör inte Isabell det minsta.
– Det är kul att det finns en sport där vi kan tävla på samma villkor som killarna, säger hon.
Helgens race är det sista för säsongen.
Isabell och pappa Björn har gjort tio tävlingar tillsammans under året och spenderar därtill ungefär tio timmar på träning och mekande en normal vecka.
– En av de roligaste sakerna med sporten är utmaningen att hitta rätt inställningar och att jag får göra det tillsammans med pappa. Vårt gemensamma mål är att jag ska bli riktigt snabb. Nu känns det bra att vi har hittat rätt. Säsongen är slut och jag kan ge mig själv en klapp på axeln och känna mig nöjd.