FOTBOLL, ALLSVENSKAN
IFK Göteborg1
Malmö FF2
För Göteborg dog gulddrömmen definitivt i höstrusket på Ullevi. Göteborgarna behövde vinna.
Det gjorde de inte. Nästan 39 000 på läktarna led med dem.
-- Men jag tycker ändå att vi gjorde en bra match, konstaterade IFK-tränaren Bosse Johansson sedan han sorterat bort alla besvikna känslor över förlusten.
IFK kom utan Håkan Mild och med en inte helt fräsch George Mourad.
-- Med en kille som Mourad får man ta chanser, tyckte Bosse Johansson som efteråt funderade på om han inte valt fel i alla fall.
Kanske skulle han haft Jonas Henriksson på topp och Mourad bredvid plan, grubblade han. Mourad har fortfarande lite ont i foten och har inte tränat så mycket.
Den avstängde Mild ersattes i mitten av Niclas Alexandersson vilket kantspelet led av, och efter paus kom Magnus Erlingmark, som kanske gjorde sin sista hemmamatch med Blåvitt, in på mittfältet medan Alexandersson flyttade ut på sin vanliga kant. Då kom också offensiven från IFK.
Det som så långt såg ut som ganska säker 2--0-ledning för MFF blev en osäker 2--1-ledning och bud på 2--2 flera gånger om.
Men också på 3--1. MFF och framförallt Afonso Alves hade flera superlägen.
Efter matchen läste MFF-tränaren Tom Prahl matchstatistiken och förbryllades av vad han såg. IFK hade flest avslut. Enbart Peter Ijeh -- hyperfarlig den här kvällen -- hade fler bollar på mål än vad hela MFF mäktade med.
Och ändå, så Göteborgsdominerad kändes matchen inte, tyckte Prahl.
-- Vi hade pratat i förväg om att försöka få utdelning på ett tidigt, fast läge. Då har motståndarna ofta inte hunnit få ordning på positionerna än, berättar Prahl.
1--0 kom på MFF:s andra hörna. Där släppte trycket och de skånska nervknutarna löstes upp.
2--0 var en läckerhet -- ett direktskott av Thomas Olsson. Klockrent. Knallhårt.
-- Det var matchens behållning, tyckte IFK-tränaren Bosse Johansson. Skit samma att det kom från en motståndare . . .
Hur besviken är du, frågade en dansk journalist Bosse Johansson, danskarnas förre förbundskapten.
-- På en skala på 1-10, undrade Bosse? Säg 9.
Och så log han vänligt. Så sorgsen blir Johansson aldrig att det syns på honom.