Angelos Charisteas var namnet.
En nick var vapnet för 1--0-segern.
Och uppstickaren, högoddsaren, outsidern Grekland var plötsligt europamästare i fotboll. Det var den 4 juli den sköna Portugalsommaren 2004. Guldljuset från Ljusets stadion i Lissabon bländade hela det glädjefnattiga Hellas och tyske tränaren Otto Rehhagel kunde flytta in bland de andra gudarna i Olympen. Hans grundliga disciplinfilosofi hade burit fenomenal frukt.
Två segrar mot Portugal, i öppningsmatchen och i finalen, segrar mot läckra Tjeckien och mot farliga Frankrike, oavgjort mot Spanien och en enda förlust, mot Ryssland.
Barskt. Snålt. Verkningsfullt.
Markering man mot man i en elvamanna-defensiv, ett flockförsvar som också var ett tålamodets test. För de mentalt ommöblerade spelarna. Kanske för publiken.
Trist, tyckte många.
Ett mirakel, tyckte andra.
Grekland gjorde sju mål på sina sex matcher. Portugal gjorde bara ett mer på sina.
Det är andra siffror som avslöjar grekernas kontringsskicklighet och effektivitet.
De hade bara 21 skott på mål på sina sex matcher. Portugal hade 40. Grekerna fick iväg totalt 47 skott under EM. Portugiserna hela 113.
Den grekiska försiktighetens grå dygd förvandlades till en häpnadsväckande gyllene triumf.
Hur gick det för Sverige nu då? Hm. Det kommer vi ihåg.
Frågan är vilket minne som är starkast. Den fenomenala vägen fram till kvarten.
Eller den svårsmält snopna sortin i straffsparksdramat i sjukt heta Algarve.
Henrik Larssons språngnick mot Bulgarien i den svenska inledande 5--0-matchen är etsad fast på näthinnan.
Zlatan Ibrahimovic osannolika akrobatiska klacklobb över blivande klubbkompisen i Juventus, Gianluigi Buffon, när han 1--1-kvitterade mot Italien glömmer vi inte i första taget.
Att resultatet mot Danmark faktiskt blev 2--2 är ett faktum som i alla fall inte italienarna glömmer särskilt lättvindigt. Det vara bara för "gli azzurri" att nedtryckta i stövelskaftet packa sina eleganta väskor och smyga hem.
Men så kom i midsommartid kvartsfinalen mot Holland, ett långt kvällsdrama som gav det annars så aptitligt genomförda gruppspelet ett stänk av bitterhet.
Den osköna arenan, uppförd på röd sand invid motorvägen mellan Faro och Loulé, blev ett trist monument över succéns snöpliga slut. Det var ju så nära.
Chanserna fanns.
Henrik Larsson träffade ribban. Fredrik Ljungberg prickade stolpen.
120 minuters gastkramande mållös kamp var över. Efter en svensk och en holländsk miss och tio ordinarie straffar stod det 4--4.
Några spelare vågade inte. Andra ville inte. Lagkapten Olof Mellberg tog sitt ansvar. Men Edwin van der Sar i målet hade inga problem med den enkla bredsidan.
Arjen Robben sköt sin boll i nät och Holland till semifinal. Olof Mellberg gick raka vägen ut, utan att tala med någon, och åkte direkt hem till hotellet.
Där tog Tommy Söderberg ett känslomässigt farväl efter sin 88:e och sista landskamp.
Och under en kolsvart och stjärnklar himmel åt de svenska spelarna en sen middag, och slickade sina sår.