Vi grubblar tillsammans om det var 1997 i Umeå som den förra Tjällmo-Godegårdstjejen vann en etapp och nådde sin bästa slutplacering i en femdagarstävling.
-- Jag blev tvåa en gång, men om det var 97 eller inte vet jag faktiskt inte. Resultat och sånt har jag aldrig brytt mig så mycket om, säger Annalena under en kort paus i presstältet.
Där har hon fullt upp med att serva journalisterna med allehanda uppgifter och det är inte alldeles lätt att få en längre pratstund med henne.
Men det går.
Annalena bor numera i Göteborg där hon studerar till tandläkare. Som orienterare representerar hon Sjövalla FK, en av åtta arrangerande klubbar i årets O-ringen.
-- Det är en liten klubb där vi träffas och tränar en gång i veckan och har roligt tillsammans.
Det är så hon ser på orienteringen i dag.
Ett trevligt och roligt sätt att umgås. Två gånger om året kanske hon tävlar. I fjol blev det två gånger i alla fall. Tio- mila och budkavle-SM.
När hon var yngre och tävlade i Tjällmo-Godegårds dress betydde idrotten mer. För mycket, rent av. Det var träning, träning och åter träning. Och tävling. Hon tillhörde liksom jämnåriga klubbkompisen Lina Samor Sverigetoppen i sin åldersklass. Tjällmo-Godegård hade också i Sofie Åberg ett starkt kort i samma ålder.
Efter orienteringsgymnasiet i Eksjö mer eller mindre försvann Annalena.
Vad hände?
-- Jag blev ganska trött på orientering. Det tog all ens tid och efter gymnasiet ville jag ut och resa och efter det ville jag plugga. Och nu med allt plugg så finns det helt enkelt inte utrymme för den träning som krävs om man ska hålla sig på elitnivå, menar Annalena.
Som bäst kom hon som sagt tvåa i en femdagarstävling. Och hon har vunnit skol-SM och Götalandsmästerskapen, och säger sig ha orienteringen att tacka för mycket.
-- Orienteringen har helt klart hjälpt mig att stärka familjebanden. Och det är inte så konstigt eftersom man ju gör saker tillsammans hela tiden. Man tränar tillsammans och åker på tävling tillsammans.
Familjen, det vill säga mamma Marianne, pappa Rolf och brorsan Atte är med i årets femdagars. Som alltid. Annalena däremot springer inte. Hon har inte tid. Men hon har tid att kort analysera familjens chanser i Göteborgstävlingen.
-- Atte som tävlar i H21-2 springer för fort och hinner inte riktigt med i orienteringen. Pappa har en muskelbristning och går bara, men går rakt på. Mamma springer fortare än pappa går, men snurrar till det.
Snurrade gjorde sällan Annalena. Hon kan orientera. Och i framtiden, när hon pluggat färdigt, och förhoppningsvis också fått jobb på Folktandvården, ja då kanske hon börjar tävla mer igen.
För hon älskar ju sporten.
-- Det är världens bästa sport. Alla kan vara med. Man kan tävla på elitnivå och lägga av, och sen komma tillbaka och vara motionär. Det finns en bana för alla.
Säger Annalena Axelsson och tvingas avbryta. Hon måste jobba.