Det var så tyst som tyst kan bli när en samling journalister sitter vid sina datorer och funderar på vad de ska skriva. En tysk, en norsk och Bellman satt vid samma bord. Jag var Bellman. Ingenting sa vi, ingenting skrev vi. Vi tänkte.
Plötsligt smattrade det till från tysken. Han hade börjat skriva. Svensken svarade med ett långt smatter, han också. Bara norrmannen satt kvar som förut. Han såg besvärad ut. Han hängde inte med. Han var efter. Tysken och Bellman var djupt koncentrerade nu och tittade då och då på sina medhavda block och försökte tyda sina svårlästa anteckningar. Ibland gick det, ibland inte. Bellman hade en rynka i pannan. Tysken hostade. Norrmannen suckade. Han visste att han var slagen. Han skulle aldrig orka ifatt. Bellman och tysken var nästan klara.
Då ändrade norrmannen taktik.
Han tog upp sin mobiltelefon och ringde redaktionen.
Oj!
Han pratade på. Fort, fort, fort. Högt, högt, högt. Och på en sån där riktigt härlig norska som alla andra bara måste lyssna till. Bellman och tysken kom av sig. De lyssnade fascinerat. Plötsligt fanns det bara norrmannens röst. Den blev jättestor och fyllde rummet. Blev till ett stycke musik som de andra stampade takten till. Bellman överraskade sig själv genom att önska sig kunna prata likadant som norrmannen. Inne i huvudet talade han så: jej er norsk og det er veldig moro at vare her, sa han och dagdrömde att han tog skidorna över axeln och åkte upp till Holmenkollen.
Vad tysken tänkte framgick inte, men han såg road ut. Och besvärad. För han hade ju kommit av sig i sitt skrivande. Det hade Bellman också. Han bara drömde om Norge hela tiden. Han åkte skridsko. Sköyter. Det var på en skridskobana. I Kolbotn. Norrman efter norrman åkte förbi honom. Ja, norskor också. Alla hade ryggsäck. Med getost i.
Samtalet var slut. Norrmannen såg belåten ut. Borta var hans suckar. Borta hans förtvivlan. Han började skriva. Och jävlar, så han skrev. Det glödde om fingrarna. Han hummade och brummade så där som en del gör när de tänkerskriver. Han tänkteskrev på norska förstås. Den som inte har hört ett sånt brummande ska veta att det hörs rätt bra. Det låter riktigt bra, också. Eftersom det är på norska så blir det sån klang, sån melodi. Så bra melodi att andra som befinner sig i samma rum måste lyssna.
Nu skrev han som en besatt, norrmannen. Tysken och Bellman fick finna sig i att sitta och titta på. Och plötsligt, utan att de två andra förstod hur det hade gått till hade norrmannen skrivit färdigt. Han slog ihop sin bärbara dator och lämnade rummet. Kvar satt tysken och Bellman. Tysken rätade på ryggen och började skriva i jämn takt. Disciplinerat. Han blev klar först. Bellman blev ensam kvar. Han tittade ut genom fönstret. På andra sidan de stora glasfönstren stod ett gäng unga killar. Orienterare allihop. De skulle titta på prisutdelningen i femdagarstävlingen. Men valde att titta på Bellman i stället. Alla vill väl se clownen. Apan. Han kände deras blickar. Han kände pressen. Nu måste han prestera. Nu måste han leverera.
Och så skrev han det här.