10 000 på läktarna vrålar för full hals.
Diskomusiken får Scandinavium att skaka. Applåderna mullrar.
Då försöker Tomas Eriksson prata med sitt fyrspann. I full galopp.
På väg mot sargen.
Hästarna längst bak hör vad jag säger, konstaterar Eriksson, kusk i världsklass.
Han är inte det minsta bekymrad av kalabaliken i Scandinavium.
Vi har själva valt att det ska vara full fart och att publiken ska få jubla när de vill. Då blir det så här, säger Eriksson som är regerande världsmästare utomhus men som oftast hamnar efter tysken Michael Freund när det blir körning inomhus.
Fyrspannens världscupserie är ett slags hårt komprimerad version av utomhussporten med betoning på vilda sladdar och våldsam satsning på utrymmen där det egentligen inte borde få plats några fyrspann.
Mischa har speciella hästar för innesäsongen och han har den i särklass största erfarenheten, säger Eriksson.
Mischa kör kanske tio tävlingar per år. Jag kör fyra.
I Scandinavium var Michael Freund suverän. Eriksson satsade för hårt och fick nöja sig med tredje plats.
Annat ska det bli i Jerez, i ute-VM i september. Det är den titeln det finns status i. Världscupen har en bit att klättra på skalan över vad som är fint att vinna.
Samtidigt är den en viktig förutsättning för att finanisera sporten.
Prispengarna är bra. Det blir pengar över, säger Eriksson.
Tredjeplatsen i Göteborg gav nästan 30 000 kronor.
Eriksson kom till Göteborg med en nästan helt färsk förlöpare (främre paret), Lars, som klarade vrålet och musiken utan att darra och som kan bli en häst för Jerez.
Eriksson har tio att välja mellan. Sex-sju stycken är bättre än de andra och bland dem ska han välja fem som får åka.