Det snöar i Göteborg.
Sakta, sakta faller flingorna till marken och Frida Wallberg skyndar sig över slasket och in på fiket på paradgatan Avenyn. En spårvagn stannar till på sin väg mot Bergsjön.
Frida kommer nästan direkt från träningen och har bara hunnit med att slänga in väskan i lägenheten på Vasaplatsen i centrala stan.
Hon beställer en Cola light med is.
Paolo Roberto, före detta proffsboxare och sparringpartner, beskrev henne så här i en intervju förra året: "Första gången jag träffade henne tänkte jag att hon inte kan vara boxare, så söt och blyg som hon var. Jag hade fel. En extremt tuff tjej, antagligen den tuffaste jag någonsin träffat."
Stämmer rätt bra.
Hon är inte stor, men ser stark och vältränad ut.
Bara någon vecka har gått sedan den 20-åriga Åtvidabergstjejen skrev kontrakt med det danska proffsboxningsstallet Team Palle.
Om inget oförutsett inträffar - vilket det ofta gör i den här branschen - väntar första matchen i en gala i Köpenhamn redan nästa fredag. I skrivande stund är det dock inte klart med motståndare.
-- Jag fick erbjudande om ett kontrakt i USA, men det var inte så bra och dessutom kändes det som jag skulle binda upp mig för hela livet. Nu slipper jag resorna och får fyra--fem matcher per år. Det blir lagom. Jag hoppas det blir bra, utan en massa strul.
Pengarna?
-- Hur kontraktet ser ut i övrigt har ingen annan med att göra. Det håller jag för mig själv. Men jag har det bästa jobb jag kan tänka mig. Man kan inte ha det bättre.
Du har sagt att det känts som om du levt i en vilsen värld när du gått och väntat på proffskontrakt.
-- Ja, det har varit jobbigt att bara gå och vänta när ingenting händer. Vad ska jag göra? Vad händer nu? Men jag tänkte aldrig tanken att lägga av, jag gillar att träna och älskar att boxas.
Det är ett år sedan din senaste match, på NM i Finland. Är du redo att gå upp i ringen igen?
-- Jag är redo och känner mig mer självsäker än tidigare. Det har varit mycket hård träning på sistone, jag har jobbat mycket på att bli starkare. Jag sparrar mest med killar, både tyngre och lättare, och idag fick jag värsta näsblodet. Sånt gör mig irriterad och då vill jag ge igen.
Proffsboxningen förbjöds i Sverige efter en omfattande utredning 1969. Egentligen ända sedan dess har frågan diskuterats och vad som händer i framtiden står skrivet i stjärnorna.
Tills vidare får Frida Wallberg och övriga svens-ka proffspugilister enbart matcha utomlands.
-- Det är jättetråkigt. Jag förstår det inte. Jag vill tävla i Sverige. Det kan kanske se otäckt ut, men det är så överdrivet. En 60-kilostjej slår inte heller lika hårt som en tungviktare. När Paolo (Roberto) slogs ut sa någon läkare att han fick en allvarlig huvudskada. Folk hittar på saker hela tiden.
-- Det sägs att proffsboxning är så himla farligt, men jag vet inte om det är så stor skillnad mot amatörlivet. Skillnaden är att du tjänar pengar, att du inte har huvudskydd, att det är fler ronder och att domaren inte bryter så snabbt.
Du har vunnit VM, EM, NM och SM. Är det därför du blir proffs nu, för att ta nästa steg?
-- Ja, jag hade ingen vilja kvar som amatör. Allt gick bara i samma spår. Jag ville ha nya utmaningar. Något nytt. Jag tänkte mycket, men när jag väl bestämt mig fanns inget att tveka på. Jag vill inte bli amatör igen. Då kan jag lika gärna skita i det.
Vad är målet?
-- Om två år kan, och ska, jag vara världsmästare även som proffs. Jag tror att det kan gå så fort.
Proffsboxningen är full av skumma typer.
-- Det är något du får leva med. Det gäller att tänka själv och vara uppmärksam. Annars går det åt helvete. Förutom mina tränare och några till kan jag inte lita på någon. Det gäller att få hjälp av rätt folk.
Frida, som fyller 21 i april, har blivit mer pratglad och fått mer rutin i umgänget med massmedia. Det märks tydligt. Svaren är inte alls så korthuggna som de tidigare kunde vara.
-- I USA var det många som kom fram och sa att de skulle göra mig rik. Men det kändes mest som en massa ord. Samtidigt är det inte så mycket avundsjuka därborta. Här blir det ofta en massa skitsnack om det går bra för någon.
-- När jag skrev på för Palle hade det länge hetat att jag gjort klart med Steffen (Tangstad), men honom hade jag inte ens pratat med. Men det är väl tur att folk har något att prata om.
Några år har gått sedan tjejen från Åtvidaberg dansade in i ringen i USA och dansade ut som världsmästare. Mycket har hänt sedan dess och efter att ha hamnat trea på tidningen Cafés lista över Sveriges sexigaste kvinnor blev hon ett känt ansikte. Plötsligt var hon en stylad omslagsblondin på diverse magasin.
-- Klart att det är viktigt att synas, men jag tycker att det är svårt. Jag är så blyg.
Får du fortfarande inbjudningar till kändisfester?
-- Ganska ofta. Men jag är rätt ointresserad av sånt. Ska jag åka 50 mil till Stockholm bara för att gå på fest? Många dokusåpakändisar tycker det är skithäftigt att gå på kändisfester, men det tycker inte jag. Jag har ingen lust att gå dit bara för att visa upp mig.
Du delade lägenhet med popstjärnan Robyn ett tag. Håller ni kontakten?
-- Nej, det kan jag inte säga. Förresten var det mest hennes pojkvän jag pratade med. Robyn var nästan aldrig hemma.
Från Åtvidaberg, till Göteborg till Stockholm och nu Göteborg igen. Det har varit mycket flyttande.
-- Det är säkert inget fel på Stockholm, men mig passade det inte. Jag hade inte så mycket kompisar däruppe och kände mig ensam. Allt var så stort. Här är det lugnare och tryggare.
Du tränar med en ny klubb i Göteborg, men håller fortfarande kontakten med Tobias Asklöf hemma i Åtvidaberg.
-- Han kör tekniken med mig och kommer att vara med mig vid ringen nu också. Tobbe är den bäste tränare jag haft. I Göteborg blir det mer styrketräning, kondition och sparring.
Frida har allt som oftast söndagarna lediga, men i övrigt är det tre träningspass om dagen som gäller. Först åtta kilometers löpning på morgonen, sedan styrketräning och som avslutning boxning på eftermiddagen.
Du var i Miami i somras. Ska du tillbaka dit?
-- Jag har inga sådana planer. Det var lärorikt att vara där, men jag skulle längta hem för mycket. Trivs du inte med livet i övrigt blir boxningen bara skit. Så fungerar det för mig. Jag måste må bra för att lyckas.
-- Ta bara en sådan sak som frukosten. Jag hade ingen lust att käka hamburgare och pannkakor, så det fick bli knäckebröd och skinka i en hel månad. Du kan inte tänka dig hur mycket jag längtade efter müsli och yoghurt.
Vad gör dig till en vinnare?
-- Jag är envis och ger aldrig upp. Jag gillar att träna hårt. Inget onödigt snack, det ska kännas. Annars har man inte gjort någonting. Jag är oerhört tävlingsinriktad, att förlora är det värsta jag vet.
-- Annars är jag snäll och lugn, jag blir sällan förbannad. Min tränare i USA sa att jag var en ängel utanför ringen, men en djävul innanför repen. Mina ögon blir livsfarliga när det är match.
-- Jag har förresten hängt med min pojkvän och börjat spela lite golf också, men jag blir så förbannad när jag inte träffar den där bollen som jag ska. Jag trodde att det skulle vara mycket lättare.
Det som Paolo Roberto sa om dig. Får du ofta höra sådant snack?
-- Många skrattar åt mig när de får höra att jag är boxare. De tycker att jag ser så liten ut. Men mina kompisar tycker det är skitkul att det går bra.
Får du slåss mot en massa fördomar?
-- Inte nu längre. Det var värre tidigare. Men ärligt talat bryr jag mig inte.
Som barn sysslade hon också med fotboll, längd-åkning, orientering och bugg. Men grannen var boxningstränare, Frida lekte mycket med sonen och hängde med på en träning.
-- Jag tyckte det var kul och dessutom fick jag vara med de stora grabbarna. Det var rätt fränt.
Är du aldrig rädd för att få stryk?
-- Nej, det är jag inte. Men jag vill inte få en sned näsa och se ut som . . . jag vet inte. Man får se till att inte bli träffad.
Men mormor gillar inte att du boxas, va?
-- Hon säger att det är farligt och att jag måste sluta. När hon är som värst brukar jag rabbla upp boxningens alla faror. Kanske lite taskigt av mig, men då blir hon tyst (skratt). Mormor följer mig noga, hon kollar allt som skrivs och stöttar mig. Det gör mamma och pappa också.
Vad är du själv rädd för?
-- Det är kanske märkligt när man är uppväxt på en gård på landet, men jag är mörkrädd. Syrran är likadan. Har jag varit nere i källaren springer jag upp till lägenheten och kollar så att ingen är efter mig.
Förresten, vad skulle hända om det blev förlust i första matchen?
-- Det blir det inte.