För 31-åringen -- som i förra veckan skrev på för Linköpings HC -- består livet av så mycket mer än VM-turneringar, icing och fasthållningar.
Det blev än mer påtagligt när hustrun Camilla för ett och ett halvt år sedan hastigt blev allvarligt sjuk. Efter en höstsäsong med Jokerit i Helsingfors var familjen hemma i Stockholm för att fira jul.
Men det blev ingen återresa till Finland.
Camilla hamnade på sjukhus i en månad och av personliga skäl skrev Thomas på för AIK. Hon är fortfarande inte friskskriven, men blir bättre för varje dag.
Thomas säger:
-- När allt det där hände hamnade ishockeyn på en helt annan planet. Jag tar fortfarande allvarligt på det, men det finns så mycket annat som betyder så mycket mer.
Har det alltid varit så?
-- Säkert är det så att jag med ålderns rätt kommit till någon slags insikt. Tidigare kunde jag gräma mig i tre--fyra dagar för ett felpass. Jag hatar att förlora, men tar inte åt mig lika mycket längre. När du kommer hem och din son står och skrattar åt dig kan du inte vara arg, säger Thomas Johansson.
Han ler.
-- Man ska inte glömma att vi är väldigt privilegierade. Många inser inte hur bra vi har det, utan går omkring och gnäller över småsaker. Jag var sådan själv och klandrar ingen. Det är lätt att sucka över alla träningar, resor och sena nätter i stället för att uppskatta det vi har. Som 20-åring kan du gå från att ha tagit studielån till en månadslön på 30 000-40 000 kronor. Det är klart att det blir en omställning.
-- Jag tjänar mer än jag behöver och får hålla på med det jag verkligen vill och älskar. Tänk om alla hade det så. Då hade världen garanterat sett annorlunda ut.
Han beskriver sig själv som snäll, ödmjuk och envis.
En trygg, behaglig och lättpratad ishockeystjärna.
Han var lagkapten i AIK och bli inte förvånade om han blir det i Linköping också.
Thomas Johansson är liksom den typen.
Som vice ordförande i elitspelarnas fackförening, Sico, har han förresten varit med och förhandlat landslagets ersättningar. Ett VM-guld ger 130 000 kronor, silver 65 000 och brons 30 000.
Thomas säger:
-- Jag är som jag är, säger vad jag tycker och tänker och gillar att ta ansvar. Vi hade en tuff säsong i AIK, men för mig var det viktigt att hålla humöret uppe och inte visa utåt att det var jobbigt när vi förlorade så mycket.
Efter AIK:s degradering var han ett jagat byte av nästan hela elitserien, men det var bara i Linköping han var på besök.
Det räckte.
-- LHC presenterade ett färdigt koncept och när vi satt i bilen upp till Stockholm sa Camilla att "det här kändes bra". Jag hade samma känsla och då var det inte så mycket att fundera på. Både för mig och familjen är det tryggt att ha framtiden ordnad på lite längre sikt. Skulle vi sakna Stockholm tar det bara två timmar att åka dit.
Framåt sensommaren flyttar familjen Johansson -- Thomas, Camilla och treårige sonen Simon -- till Linköping. Backen har skrivit på ett fyraårskontrakt, men tänker för den skull inte överge huset i Dalarö några mil söder om Stockholm.
-- Nej, det släpper vi aldrig. Det är underbart därute.
Thomas Johansson har gjort ett VM i blågul tjänst tidigare, det var i Lillehammer 1999. Den gången blev det brons.
-- Då minns jag att jag tyckte att allting var så stort. Nu visste jag vad jag hade att vänta mig.
Det är ingen tvekan om att siktet är inställt på guld.