Hela Ullevi gungade under MFF-fansens segerrusiga kampsång.
Skåningarna hade slagit IFK Göteborg i säsongens prestigematch.
Deras 2-1(2-0) kunde ha avgjort allsvenskan. Om nu inte Halmstad funnits.
För Göteborg dog gulddrömmen definitivt i höstrusket på Ullevi. Göteborgarna behövde vinna.
Det gjorde de inte. Nästan 39 000 på läktarna led med dem.
Men jag tycker ändå att vi gjorde en bra match, sade IFK-tränaren Bosse Johansson sedan han sorterat bort alla besvikna känslor över förlusten.
IFK kom utan Håkan Mild och med en inte helt fräsch George Mourad.
Den avstängde Mild ersattes i mitten av Niclas Alexandersson vilket kantspelet led av. Efter paus kom Magnus Erlingmark, som kanske gjorde sin sista hemmamatch med Blåvitt, in på mittfältet medan Alexandersson flyttade ut på sin vanliga kant. Då kom också offensiven från IFK.
Det som länge såg ut som ganska säker 2-0-ledning för MFF blev en osäker 2-1-ledning och bud på 2-2 flera gånger om.
Men också på 3-1. MFF och framför allt Afonso Alves hade flera superlägen.
Efter matchen läste MFF-tränaren Tom Prahl matchstatistiken och förbryllades av vad han såg. IFK hade flest avslut. Enbart Peter Ijeh - hyperfarlig den här kvällen - hade fler bollar på mål än vad hela MFF mäktade med.
Och ändå, så Göteborgsdominerad kändes matchen inte, tyckte Prahl.
1-0 kom på MFF:s andra hörna. Där släppte trycket och de skånska nervknutarna löstes upp.
2-0 var en läckerhet - ett direktskott av Thomas Olsson. Klockrent. Knallhårt.
Det var matchens behållning, tyckte IFK-tränaren Bosse Johansson. Skit samma att det kom från en motståndare...